Flitiga Lisa och mormor

Jag tänker alltid på min mormor när jag ser flitiga Lisor. Även om hon var en väldigt energisk människa som var uppe tidigt och körde ut tidningen och som städade på stationen och med sju barn, som givetvis fick lära sig tidigt att hjälpa till, så kunde det ju varit för namnet som jag associerar till henne men...

Det blommor jag minns från mormors fönster var just Flitiga Lisa. Dom var höga och lite rangliga och skymde sikten. Vi satt ofta vid fönstret och tittade för det hände mycket utanför...Hon bodde precis intill sjukstugan så man var precis i händelsernas centrum. Man satt bakom de tunna gardinerna och silade intrycken från livet där utanför. Lisorna blommade och jag minns att jag tyckte, att dom var så höga, så jag fick kika mellan bladverket för att inte behöva ställa mig upp och avslöja mig för livet utanför.

Jag fascinerades över Lisornas stjälkar...nästan helt genomskinliga. Tyckte att man kunde se hur vattnet fördes genom växten i dessa stjälkar. Man kunde se riktigt hur det rann inne i stjälkarna...

Jag hade ju testa också...för att se om det stämde...bröt av nå´ni liten gren och det var verkligen vatten i dom...Ganska mycket vatten mot i andra blommor...
Krukorna som Lisorna bodde i var klädda med ett småveckat gräsgrönt papper. Nå´t man trädde runt innerkrukan och det var rätt lockande att testa och dra lite i det, för att se hur hur långt man kunde dra ut vecken. Jodå jag vet att jag inte bara funderade utan jag testade också...Det vackra veckade pappret fick ingen vidare bra passform sen...Hör än min mormor säga: men Mia! Precis som när jag klippte ner alla hennes påskliljor och gjorde grönsakssoppa på. Men Mia!!!

Hon sa inte så mycket mer min mormor. Var nog rätt härdad med 4 söner och 3 döttrar :-) och en massa barnbarn.
I det där köket med de flitiga Lisorna huserade hon högljutt på morgnarna, när man sov över hos henne. Inte så att hon pratade och domderade, utan när hon kom hem framåt kl 5, efter att ha kört ut tidningen, så började hon med sitt kokkaffe. Det skramlade från porslin och kaffekanna i köket och sen la sig tystnaden och man kunde smyga upp och se mormor sitta och dricka kaffe på fat, efter dagens arbete, innan alla andra sysslor skulle påbörjas.
På morgnarna var det ofta en slät kopp kaffe hon drack och fika hos min mormor innebar inte en massa kakor...Det var släta bullar och jag älskade hennes släta bullar...Hon gjorde också kammar...en torr bågformad kaka med lite strösocker på...Ofta var dom lite brända under...Ugnen var väl inte så jämn värme i...Jag älskade även dessa torra kakor.
Fortfarande kan jag känna lukten av kokkaffe och hennes nybakade bullar och kammar, när man satt i hennes kök och lät sig bli informerad av allt som hände utanför kikandes mellan hennes flitiga Lisor.

Måsten...

Jag har nog alltid varit lite obstinat när det gäller MÅSTEN. Åtminstone alla dessa inbillade MÅSTEN. Det är inte så att jag har svårt att rätta mig efter att en del MÅSTEN, MÅSTE efterlevas för, att vi ska respektera varandra och att samhället ska fungera...men det finns ju så många MÅSTEN som man bara tror är MÅSTEN...

Vet inte om man är född ifrågasättande eller var det kommer ifrån, men för mig är det en sorts drivkraft. När jag gick i skolan hade jag svårt med alla MÅSTEN...Jo jag förstår det här med tider och att man MÅSTE hålla sig till vissa regler. Det har aldrig varit nå´t problem för mig. Det är mer allt det här, att man faktiskt kan göra saker på olika sätt...Regler i skapandet tex...Jag som själv jobbat nästan hela mitt liv med, att lära ut saker till andra, hade oerhört svårt för när man fick till sig att man MÅSTE tillverka nå´t på ett visst sätt. Då började min hjärna gå på högvarv och det gör den än idag. Vissa grundläggande saker kan behövas göras på ett visst sätt MEN min hjärna tänker ...Hm MÅSTE man verkligen göra så??? Kan man inte göra såhär och så är jag där och testar. Jag kan inte låta bli.

Det här går igen i mycket. Det finns många inbillade MÅSTEN i livet...
Som när barnen var små och man fick lära sig att dom MÅSTE faktiskt klara att gå utan inskolning till förskolan (så´nt här har ändrat sig under åren)...Tänkte att det kommer väl och barnen är ju olika...Men det där man fått höra sitter där ganska djupt...
 

Så hör man en klok personal med stor kunskap om barn säga nånstans i bakgrunden...Det kommer...Det är inget MÅSTE att klara det på en viss tid...Man är olika...Har du sett nå´n ha sin mamma med i skolan sen?! Nej det hade jag ju inte.
Eller när man hörde att barn absolut inte ska sova i föräldrarnas säng...Jag förstod aldrig problemet..Det är en tid i livet som går snabbt över och lider inte familjen väldigt mycket själva över tex sömnbrist så...Vi hittade lösningar och vi vandrade på nätterna. Maken och jag möttes ibland när vi letade andra sängar med mer plats. Man klev på dom där vassa legobitarna i nattens mörker och fick behärska sig för att inte skrika till och väcka dom, som så skönt hade somnat i vår säng...Men det sitter där i bakhuvudet ändå...Egentligen...MÅSTE dom nog sova i sina egna sängar...men vi brydde oss inte nämnvärt och jag tycker inte dom verkar ha lidit av det.

Så är det då maten...barnen MÅSTE äta si och så många mål med barnmat...Jag rättade mig aldrig efter detta och jag gjorde maten själv förutom till den yngsta, som oftare fick köpt mat...
Dom åt ju när dom var hungriga...men egentligen borde man ju kanske ha rättat sig efter vad dom sa på BVC...men dom verkar inte ha lidit...

När barnen blev lite större och det kunde va jobbigt med frukost innan dom skulle till skolan...Hur många gånger hörde jag inte: dom MÅSTE äta en ordentlig frukost!!! När jag såg hur jobbigt det var att få i sig nå´t på morgonen, så gick min hjärna igång igen...men man kämpade ett bra tag med detta MÅSTE man hört. Till slut blev det frukost med i väskan till skolan och allt var löst.

Många så´na här saker kan man tänka på efteråt...jag som ändå ifrågasätter ganska mycket...nog fann man sig i ibland i inpräntade MÅSTEN lite för länge och lät ens egna sunda förnuft få stå tillbaka?!
 

Nu är barnen vuxna för länge sen och jag hoppas dom inte har lidit för mycket av onödiga MÅSTEN och jag är fortfarande en experimenterande ifrågasättande människa...Fullkomligt outtröttbar när det gäller det.
Går jag på kurs själv, så poppar det direkt upp i mitt huvud, när jag blir presenterade tillvägagångssätt...Hm kan man göra på nå´t annat sätt...Hur skulle man kunna göra istället...Funkar det kanske att göra såhär...Det handlar inte om att jag misstror den som ska lära mig. Inte alls på nå´t sätt..men jag MÅSTE ändå alltid fundera på alternativa vägar och jag tror, att jag många gånger haft nytta av det i livet.
Det är många alternativa vägar som jag inte hade velat missa minsann.

Så stod jag där idag på morgonpromenaden med hunden...Man MÅSTE ju gå ut med hunden ett visst antal timmar/dag. Hunden MÅSTE få sin aktivering...men vår morgontrötta hund, som jag länge trodde att jag MÅSTE ut med tidigt på morgonen...Han går bara inte ut tidigt på morgonen. Han gör det bara inte...Hans hjärna tänker: kan man göra på nå´t annat sätt?! Man kanske kan ta sovmorgon och gå ut lite senare?! Ja det går faktiskt väldigt bra...Det är bara matte som tror att man MÅSTE ut tidigt på morgonen. Hon som alltid ifrågasätter alla MÅSTEN?! Idag var det segt...men hunden MÅSTE ju ut...eller hur? Jag lyckas släpa iväg honom i den fuktiga värmen för det är klart han MÅSTE ut!!! Nu ska jag minsann gå en rätt bra runda med honom och han kommer att tycka att det är så skönt...
Jag svettas och hunden lägger sig...Hm var det verkligen ett MÅSTE att gå ut?! Jag tror inte han tycker det och jag känner mig mest korkad som inte ifrågasatte och åtminstone tänkte att idag blir det en kortare runda...För hunden han lägger sig mitt på vägen. Där ligger han och tycker det är precis det man ska göra en så´n här varm dag. Jag står och svettas och tänker att han har rätt, men jag MÅSTE ju få med honom hem!!! Här kan vi ju inte stå!!! Till slut kommer vi vidare och jag får peppa honom svettandes hela vägen för, att vi ska genomföra promenaden. När vi nästan är hemma kommer vi till en äng! Där i gröngräset bland alla blommor och med fågelsång...Där lägger han sig. Borrar in sin i gräset...det blir en grop efter honom...och jag tänker att det är nog så man skulle göra denna varma fuktiga majdag. Man skulle lägga sig där på gräset och fundera lite eller fundera över ingenting...Men så kan man ju inte göra?! Vi MÅSTE nog ta oss hem i alla fall...

Ljus och nytt år

Oj det var länge sen...Nästan så, att jag glömt hur man gör här. Ja inte hur man skriver, men allt det tekniska. Skriver gör jag jämt, i tid  och otid, även om det inte alltid hamnar på bloggen. Det ligger lappar överallt, men nu så...nu ska det fastna lite ord och tankar på bloggen.

Året som gått har varit omväxlande, precis som livet är. Det gäller att hitta dom små guldkornen i livet och det finns gott om dom, även om dom är svårare att upptäcka ibland. Oftast finns dom där mitt i vardagens händelser, bara man ger sig tid att stanna upp lite och krafsa lite på ytan, kika runt hörnet och ta in det som finns runt om.

Jag ska inte påstå att jag jämt hittar dom, guldkornen, men jag försöker och jag är tacksam att jag har förärats förmågan att hitta dom just i vardagen! Vardag är ju det vi har mest av här i livet så det vill till att man söker där det finns störst chans att hitta det som glimmar till i tillvaron. Det här har jag skrivit om förut...Det vet jag. Det kan vara små vardagliga saker, som man kan känna oerhörd tacksamhet över, att få uppleva.
Saker i vardagen som påminner om de älskade nära och kära...
Saker och bilder som plötsligt dyker upp på näthinnan...Jag kan inte räkna upp allt här, men det finns mycket att ösa ur.
Jag har plockat lite bilder ur förra året, som är saker som förgyller livet...
Som bilden nedan, som jag tog  en vinterdag i Gamla Linköping...Är det inte oerhört vackert att se det isiga gnistrande grenarna mot den blå himlen? Grenverkets mellanrum, som bildar mönster och släpper igenom den blå färgen. Hur den långa ståtliga poppeln, för dom är väldigt höga  dom här popplarna, sträcker sig upp i skyn...

Så kan jag fascineras av de vissna tulpanerna, som spretar okuvat och bångstyrigt. Färgkombinationen på bilden nedan med den turkos bakgrunden och de gulröda tulpanerna...två komplementfärger som gör att färgerna förstärks så mot varandra. Jag kan inte låta bli att stanna upp mitt i vardagen och ta in det. Det händer säkert att jag kan upplevas jobbig, som inte kan hejda mig av allt det man kan uppleva runt sig i sin närhet, men det är så jag är...

Tulpaner över huvudtaget är ett av alla de ljus som finns i tillvaron som man kan omge sig med...

Dom ljusgula ovan doftade citron och jag trodde först att jag lät mig luras av den gula färgen, så jag var tvungen,att ge mig på folk, som kom hit och be dom lukta på dom och det var inte ögat som lurade mig... inte bara mig i alla fall, för alla kände en förvånande citrondoft :-)
Dom röda nedan har en så vacker röd färg med bladen som tonar i en ljusare färg mot kronbladens kant. Det finns ju så oerhört många vackra färger på tulpaner och jag får ofta associationer av färger, som de gula, som jag först bara trodde förvillade mig att känna citrondoft. De röda här nedan är precis samma färg, som på de passerade tomaterna min mamma gjorde till mig när jag var liten...Jag älskade dom...Fanns inte så mycket hushållsmaskiner på den tiden, så det var tomater som pressades med en sked genom en helt vanlig hushållssil...en så´ndär med ett finmaskigt nät...Det var också en vanlig vardagshändelse, som jag efter 50 år fortfarande kan minnas både färg, smak och lukt av och höra ljudet av skeden mot silen...

 Fler ljus i tillvaron är älskade Otto hund, som ger så många stärkande promenader och som jämt och ständigt är så lycklig! Ständigt viftande på svansen...Han viftar till och med i sömnen på nätterna. Man hör sakat dunket mot golvet :-) Han viftar så mycket, så han tovar pälsen runt om där svansen sitter :-) Han är en riktig livsnjutare. Lite av en Ferdinand, som gärna stannar och luktar på blommorna när vi är ute och går. Där kan man få stå om man inte nänns avbryta hans luktande. I våras när pelargonerna började blomma i fönstren på vår veranda och där Otto så lägligt har en soffa där han kan sitta och titta ut genom fönstret, så upptäckte han snabbt pelargonerna och där kunde man hitta honom stående såhär...

På bilden nedan är Otto på promenad med husse. Min kära make sedan 1982...Jag har känt honom sedan jag var 16 och vi har fortfarande lika roligt. Det är ett stort ljus i tillvaron att få så många fantastiska år tillsammans. Platsen som dom promenerar på är stranden i Frösakull. En plats som har betytt så mycket för hela vår familj. Mycket minnen från en älskad moster, vars stuga vi i många år lånade. Sommarminnen från när det tre döttrarna var små, vilka givetvis är de största och mer omfattande ljusen i tillvaron och som fortfarande nu i vuxen ålder förser oss med så mycket glädje.

Förra året besökte vi tillsammans med två av döttrarna och en svärson också en helt annan strand...Jag är oerhört hemkär och reser inte gärna bort, men då bar det faktiskt av och jag längtar då och då dit igen. Det var det fantastiskt vackra landet Kroatien, som bjöd på många vackra upplevelser att samla på sig...                                
           

Vattenfallen mäktiga...

Solnedgångarna över havet fantastiska... 

Sommaren fortsatte när vi kom hem och bestod bla av att maken och jag tillsammans med en till...min tvillingsjäl Sophie, ställde ut i Vita Huset på Himmelsberga. Det var fantastiska veckor att tillbringa en del av sommaren på...Mycket folk, mycket positivt om våra alster, trevlig stämning och en fantastisk miljö...

Vita Huset

Maken i sommarskrud

I samma veva så kom då ytterligare en ljusglimt i tillvaron och det är yngsta dotterns lilla mops Lisbet. Hon och Otto har blivit bra vänner/ bästa kompisar efter ett antal nafs i hans långa öron...

Jag har ingen bra övergång till nästa ljusglimt i tillvaron...förutom att Lisbet är betydligt större nu, om än fortfarande liten och söt och på tal om att växa så...Mitt fantastiska växthus! Så mycket glädje det har spridit och så mycket som vi använt det...till avkopplande stunder vid fikabordet, både för oss och kursdeltagare. Det är som en liten oas att kliva in i och en riktig terapi att gå och plocka med växterna. I år fick vi bla väldigt många citroner och här är tre av dom på ett av makens vackra glasfat. Gjort av ett gammal fönsterglas och infärgat i den här vackra turkos färgen. Nå´t som verkligen lyser upp vardagen...

     

 Maken och jag har också under hösten, i oktober närmare bestämt, haft glädjen att ha mina två syskon med respektive här och ha en dag med glasfusing. Dom imponerade och tillverkade mycket fina saker och vi hade även den här dagen glädje av växthuset. I pausen mellan alla idéer så intog vi vår lunch där.

Hösten har annars varit ganska hektisk och jag har haft tre jobb på en gång. Då gäller det att verkligen, att se till att få in tiden till att hitta det där lilla extra i vardagen, som man inte får missa...

Rosor från maken

 Det har varit mycket mer och fler ljus i tillvaron, men det börjar redan bli en lång lista:-) även om det är ganska skönt att veta, att det finns en hel del att plocka ur,så kan det ju bli lite långt att läsa...Det finns ju sååå mycket...som sagt...

Jag tänker bla på mellandotterns kommentar, när vi hade glädjen att ha henne och hennes systrar och en svärson hemma under hela julhelgen...Vilken lycka!!!

Hon är väldigt flitig med, att hjälpa till i köket och jag fick erkänna att jag återigen hade kommit hem med ett rödkålshuvud ist för en burk med färdig rödkål...Hon hade erbjudit sig att fixa rödkålen och jag har ju aldrig nå´t recept... Jag sa då: ja alltså jag kunde ju inte låta bli att köpa ett rödkålshuvud, fast jag bestämt mig för att inte göra det i år igen...När jag såg rödkålen med sin vackra färg och inte kunde förtränga tanken på hur vackert det är när man skär det mitt itu...med det vackra mönstret som blir ja då bara slank det ner i kundvagnen i alla fall.

Hon sa bara lugnt: ja det är ju precis du! Vem köper ett kålhuvud och gör rödkålen själv bara för att det är så vacker färg på det och blir så vackert när man skär det?! Det är verkligen precis du! Hon tog tag i det hela och fixade en jättegod rödkål :-) Det är bara att erkänna att det är precis så jag är, även om det kanske låter tokigt :-)

Så var vi då framme vid nyår som tillbringades med yngsta dottern mina kära föräldrar, som är en fantastisk tillgång och glädje i vardagen! Nu har vi en tid framför oss när ljuset kommer åter och tulpanerna kommer in vår tillvaro igen!

 Ett helt nytt och spännande år  framför oss som man aldrig vet vad det bjuder på!

Får nog lägga till ett par bilder till i hopp om ett riktigt bra år! Kanske lite märkliga bilder med tanke på hopp...

Men...Denna orkidé tänkte jag slänga, men ser ni vad jag ser? Jo det är nå´t litet grönt som kommer mitt i plantan och det var ju också jag i ett nötskal...Inte kan man slänga den!!! Här finns hopp om liv och det får inte gå till spillo! Kan bara önska er alla en god fortsättning på det nya året! Det finns hopp och spirande där man minst anar det!