Den gamla oxeln...

I trädgården har vi en gammal oxel...den breder ut sig rätt mycket och var nära på, att få stryka med en gång när vi hade lite planer för vår lilla bod. Det blev protester från barnen som upplevt många timmar i det trädet. Både frivilligt och mindre frivilligt för en del av dom:-)

Numera fungerar det mest som en prydnad för trädgården och fungerar också som bärare av några av mina glasmobiler, men också av hängmattan som går från oxeln till bodens knut.

Idag var det andra gången för i år som jag använde mig av hängmattan. Förra gången var det sen vår eller tidig sommar och blåmesarna flög ut och in i holken, som man har bra koll på från läget i hängmattan.

Äldsta dottern hade lämnat ett antal böcker här, när hon åkte hem i lördags. Jag tog en av de rekommenderade böckerna, hängmattan och ett par kuddar och la mig till rätta. Innan jag öppnade boken hann mina tankar sväva iväg och oxeln påminde mig om olika händelser under åren...så mycket ett gammalt träd har varit med om...
Vi har bott på samma ställe sedan 1981. Otroligt. Jag som var van att flytta och byta hus under min uppväxt och när jag var 20 år och flyttade till det här huset, så var det mitt 11:e boende.
Tills det senaste året har jag  ständigt tittat om hus...nya möjligheter och spännande saker som väntar bakom hörnet. Jag har alltid trivts i huset, så det är inte det. Det är nog bara nyfikenheten på alla dom där möjligheterna, som finns, som har gjort att jag ständigt letar. Vi har byggt om och ändrat och byggt till och nu känner jag äntligen inget behov av att leta andra boplatser, även om jag absolut skulle kunna bygga lite igen på det hus vi har :-)
Vår trädgård är oregelbunden och växterna får gärna växa och trivas, som dom vill, även om oxeln fått bli av med en och annan gren under åren, så står den ändå kvar och den har under blivit bebyggd med en koja, har fungerat som gymnastikträd med olika redskap hängandes i sig och barnens linbana utgick också från den en gång i tiden.

Idag ramlade minnen över mig när jag låg och tittade upp i den stora trädkronan...Mellandottern som var(är) vig som en katt och snabb som en vessla gillade linbanan och åkte mycket i den, men den gav henne gråa hår i unga år. Hon fastnade med håret i den och fick ett minne för livet med en liten "plätt" med grå hårstrån.. Måste ha gjort väldigt ont:-(

Vid ett anat tillfälle, när var barnen var små och jag i godan ro var i köket och lagade mat så ringde telefonen: Hej det är...din granne. Det är nån som sitter och skriker i er oxel! Jag flög ut och där högst upp satt äldsta dottern och skrek på hjälp. Upp gick bra men ner...fick hämta maken som kom till undsättning och klättrade upp och tog ner henne.
Kände mig lite som en dålig mamma som inte hade koll på vad dom gjorde, men efteråt var det ganska komiskt.

Det var bara några av de minnen som oxeln påminde mig om idag, men nuförtiden utgör den en mer lugn plats i trädgården, med sina dinglande mobiler, utsikten mot fågelholken, en liten damm vid dess fot,som ofta har besökts av grodor och en och annan padda och så då hängmattan där jag såg framför mig en lång stund med en god bok...det vara bara det att efter att alla minnen ramlat över mig, så hann jag bara börja läsa i boken innan jag somnade vaggandes i hängmattan under den stora trädkronan, som solens strålar silade igenom. Det blev en skön slummer denna fantastiska sommardag utan en droppe regn.

Ny invånare i trädgården

Förra lördagen när vi hade varit en tur till Eksjö och Otto hade haft fullt upp med att aktivera makens släkt, så var han väldigt envis och ville ut i trädgården när vi kom hem.
Han har den stora lyckan att få husera på framsidan av tomten och det verkar han vara nöjd med. Han vandrar mellan landen, syrenbersån som numera mer är en grotta, stenparti, han har vedtravar och han älskar att bära omkring vedträn, lite smågropar har han åstadkommit och ett och annat ben har han nedgrävt väl medveten om, precis var han har sina gömmor...så har han sina mörka hörn i trädgården, där han gärna skäller lite i mörkret...

När vi landat hemma förra lördagen stod han envist vid dörren och väntade och väntade på att bli utsläppt. När maken tittade ut fick han se en igelkott på gräsmattan. Inte konstigt att han ville ut och se till sina ägor.

Vi väntade med att släppa ut honom, eftersom Otto tror att han kan leka med allt och alla.
När igelkotten, som han andra somrar skällt ut rejält, när den närmat sig vår tomt, var utom synhåll, fick han gå ut.
Dörren lämnades öppen, så han kunde gå ut och in som han ville och rätt vad det var så stod han där och tittade uppfordrande på husse, sen vände han blicken ut mot trädgården. Tittade envist på husse igen och tittade ut i trädgården. Husse följde med ut och Otto travade före fram till vår stora schersminebuske. Han tittade återigen på husse och sen in i busken. Då såg husse att det var dit igelkotten tagit sin tillflykt.

Så idag när yngsta dottern satt på trappan ut till Ottos trädgård var han väldigt intresserad av vad som var jämte och under trappan. Han gnällde och fösökte göra dottern uppmärksam.
Där var igelkotten!

Igelkotten verkade inte tycka att det var lika spännande som Otto och låg och kurade ihop sig.
Efter denna upptäckt har inte Otto haft tid att skälla på nå´t som passerar förbi, även om det inte är ofta han skäller så händer det. Speciellt när det är mörkt. Han verkar ha en skällperiod, pecis som barnen när dom hade skrikperioder på kvällen:-)

Trodde nästan att han rymt sin kos idag när det inte märktes nå´t av honom. Han brukar alltid komma in och titta till osss lite eller hämta en och anna strumpa dinglande i munnen och försöka locka ut oss med.
Gick ut och letade och fick syn på honom liggandes på mage och bara tittade.
När han såg mig, tittade han på mig, sen in i landet och så på mig igen. Jag gick fram till honom och då såg jag. Igelkotten låg i landet bland blommorna.
Sen blev Otto liggande där och vaktade. Helt tyst precis som om han fått en viktigt uppgift. Nå´t att ta ansvar för.
Framåt kvällen låg han fortfarande tyst i trädgården fast han hade bytt plats lite. Maken kom ut. Otto tittade på honom och sen tittade han mot landet. Jo där låg igelkotten även den hade flyttat sig lite. Egentligen ville nog Otto gå lite närmare men lyder när han förstår att han får hålla sig lite på avstånd...

Otto lever livets glada dagar

Otto med svansen i vädret, glad och lycklig bland smörblommor

Otto är trots sitt lite sorgsna utseende och bedjande hundögon en väldigt lycklig hund. Han viftar allt som oftast på svansen, till och med när han sover, kan man höra dunket av svansen mot golvet. Ibland när han är extra lycklig, så viftar han så hela bakänden kommer i svajning och han tappar balansen och blir liggande på sidan...Ser ut som om han tycker det blev lite pinsamt att hamna sådär på golvet av pur glädje.

När vi är ute och går möter vi ofta hundar, men väldigt sällan får dom hälsa och Otto blir sååå besviken varje gång!
Senaste veckan eller veckorna har i alla fall lyckan lyst extra mycket över honom...tiden går så fort när man har roligt, så jag minns inte riktigt när det började!

Det började med att han fick besök av en liten söt lagottotik. Dom for runt bland träd och buskar i vår trädgård. En festlig syn. Tänk att Otto som är lite klunsig kan vara så försiktig! När hon vilade på gräset mellan rundorna bland träden, så satte han sig 1 dm ifrån henne och viftade med tassarna, eller så nafsade han i luften framför henne, för att få igång henne igen. Tror husse och två mattar hade lika roligt som hundarna.

En av påföljande dagars promenader avslutades med att upptäcka att en gammal kompis till honom, vid namn Rocky, fanns ute i sin trädgård. En stor blandrashund som liknar en ljus labrador. Det blev lek även här och enligt husse som var med, så gick det vilt till och dom trasslade in sig totalt i denna stora lycka.

Så följdes det av ett kalas i tisdags. Då skulle han få träffa Svea. Min systers hund. Det var sååå länge sen dom träffades och när vi stannade bilen utanför deras grind, så stod Svea och stampade innanför! Hon kunde nästa inte vänta till han tog sig ut ur bilen. Det märkets ingenting av att dom varit ifrån varandra så länge.

Svea som är bara 2 månader äldre än Otto och dom har känt varandra sen dom var små

Otto och Svea som valpar

Svea och Otto som valpar

Svea och Otto som valpar

Otto och Svea som valpar

Svea och Otto som valpar

Otto och Svea som valpar

Otto och Svea som valpar

Dom for runt och hon la sig på sidan precis framför honom och bara sträckte på sig och så var dom uppe igen i full fart. På kalaset fanns också en väldigt liten hund. En oerhört söt liten ulltuss, vid namn Selma.

Selma

Först var Otto så försiktig, nosade lite försynt på henne. Verkade inte förstå riktigt vad det var för nå´t?! Efter ett tag kom han underfund med, att det var en levande varelse, men verkade fundera över vad?! När så ulltussen började röra på sig så blev det fart på honom. Han jagade henne, bara på lek från Ottos sida, men jag vet inte om det var så ömsesidigt att det bara var kul... Vi fick pausa genom att sätta Otto i bilen en stund. En sista omgång att rusa runt fick han innan vi skulle åka hem. Då hade emellertid ulltussen visat honom, att det även fanns en kanin i en bur i trädgården, så det blev det lite för mycket. In i bilen och hem, denna tisdagskväll.

Onsdagen väntade vi flera besök under kvällen. Besök nummer två visade sig innehålla även en liten söt mopsfröken.

Greta

Det första hon gjorde var att äta upp Ottos rester i hans matskål, men vad gjorde det tyckte Otto. Otto var salig! Han gick runt denna mops i 3 timmar och nosade och nosade och visst, hon sa ifrån lite då och då, men han var igång lika fort igen och vid kvällsfikat, så låg mopsen i sin mattes knä och ögonlocken gick bara inte att hålla öppna. Dom åkte igen mer och mer. Till slut låg hon alldeles avslappnad och snarkade.

Greta

Otto däremot satt på golvet nedanför med tungan nästan i golvet. Helt outtröttlig är han! När dom hade åkt hem, kunde han slappna av lite och kände nog, att han i och för sig var rätt trött och vi såg framför oss att han skulle vara ännu mer morgontrött dagen därpå. Normalt är han helst inte upp före kl 9.30, men inte denna morgon...
Kl 7.30 var han hur pigg som helst, så det blev en lång promenad av en ivrig Otto, som varken märkte rådjur mitt framför nosen eller några andra varelser...han verkade ha nå´t annat att tänka på.

Rådjuret som Otto missade helt trots två chansar alldeles nära

Så häromdagen ännu en promenad med husse som avslutades med besök hos gamle kompisen Rocky. Lika vilt och lika insnott av lycka.

Igår kväll var det dags för mig och Otto att ta en promenad igen. Utanför ett staket där jag vet, att det bor en tax...där tvärvägrade Otto att gå vidare.
Jag började prata med dom som bor där,som satt ute, men jag såg ingen hund.
Det stämde dåligt med det beteende, som Otto visade, även om han är väldigt glad i människor också.
Han stod på baktassarna med framtassarna på staketet och svansen sopade rent på marken under honom. Då ser jag...matten som jag pratar med har en liten taxvalp i knäet. Under bordet sitter den inte alltför nöjda hunden, som funnits länge i familjen, även det en tax men modell äldre och som annars brukar vilja hälsa på Otto, men inte idag...det är bara för mycket att ha fått en liten konkurrent, som dessutom andra är så intresserade av.
Otto var som nitad i marken. Helt oflyttbar. Till slut gick matten fram med den lilla valpen i famnen och Otto fick nosa på den! Vilken lycka att få hälsa en så´n lite valp välkommen! Efter den hälsningen gick det hur bra som helst att gå vidare:-) Och så ikväll...
Man tror knappt det är sant, men ikväll dök mopsen Greta upp igen!!! Det första hon gjorde  ja, just det...det var att äta rent i Ottos matskål. Det gjorde ingenting den här gången heller tyckte Otto:-)Tänkte att hon kanske blev trött av bara åsynen av Otto, men hon gick ganska villigt in och så fick dom fara runt ett tag och Otto var precis lika intresserad som förra gången. Det är kul att han är så glad i alla hundar, men som han var med Greta...så har jag aldrig sett honom förut :-)

Greta och Otto

Som om...

det inte räcke med den fantastiska 30-årsdagen, så hade vi sedan länge bestämt oss för att åka till Ronneby helgen efter den stora dagen.

Jag var för flera år sedan på en utbildning i Ronneby och blev väldigt förtjust i det ställe där vi bodde, jag och mina kurskamrater.
Vi bodde då på Villa Vesta. Ett härligt hus, en härlig atmosfär. När maken skulle ringa och boka rum så var det, eftersom vi för en gång skull var ute tid, till vår förvåning fullt.
Så hittade han ett annat ställe där det fanns ett rum kvar som var ledigt. Vi bokade det och sen började det gå upp för oss varför det var så fullbokat. Den årliga bilutställningshelgen i Ronneby :-)
I vilket fall som helst kom vi iväg framåt lunch i fredag. Yngsta dottern ställde upp som hundvakt. Den fantastiska hundvakt hon är.
Bilen packad och vi var på väg i ett härligt sommarväder ac: n tyvärr ur funktion så vi hörde varken radio eller varandra där vi åkte med nedvevade rutor.

Nyckeln skulle hämtas på Café Mandeltårtan.

Café Mandeltårtan

Utsikt från Mandeltårtan

Vilket ställe och vilken service! Vi kom lite för tidigt för att få tillgång till rummet så i väntan på nyckeln åt vi en fantastisk lunch på Mandeltårtan.

Vi är ju inte så planerade av oss, så i hade inte bokat nå´t inför middagen på fredagskvällen, men det fixade dom på Mandeltårtan. Tips om en bra restaurang och kvällen middag var klar.
Så begav vi oss genom den vackra parken i Ronneby brunn till huset där vi skulle bo. Villa Flora Viola i Ronneby brunns park.
Det var ett litet rum, men ett väldigt välkomnande och rent och fräscht rum.

Vilka vackra omgivningar.

Efter en eftermiddagslur så var det dags för att bege sig till det bokade bordet på restaurang...ja det var just det, ingen av oss kom ihåg vad det hette. Haha vi kunde inte annat än skatta!  Vi visste att det skulle ligga vid en stor matbutik så det skulle vi ju säkert hitta ändå.
Vi tog en promenad längs Ronnebyån mot centrum. Inga skyltar och inget annat som gjorde att vi kunde fatta var det kunde ligga. Vi hade dessutom gått mycket längre tidsmässigt, än vad vi fått veta att det skulle ta.

Till slut stannar maken en mötande promenerande man. Han var säker när vi beskrev vilken affär det skulle ligga vid. Jaha det är Thairestaurangen! Nä sa vi det var ingen thairestaurang. Han klurar lite och vi fick fram att det hette nog nå´t med mat...till slut kom han på var det måste vara.
Ett gammalt missionshus ombyggt till restaurang. JA det kände vi igen! Efter att vi sett ut som två frågetecken vad han än sa och hur han än förklarade vägen, så säger han: vet ni vad vi gör?! Jag vänder och går med er en bit! Ett stort tack till denna man som gjorde så att vi kom i tid till Ronneby Café och matställe.
Det visade sig vara ett väldigt fullbokat ställe, så det var flera som fick vända i dörren eller återkomma senare. Förstår verkligen att det var så bokat...En fantastiskt trevlig miljö, god mat och trevlig personal!

Stannade en stund och tittade på alla bilar som börjat inta staden och cruiseade fram.

Efter denna goda måltid, så tog vi samma vackra promenadväg hem.

 

En mycket bra dag blev det och vi kunde se framemot att äta en frukost på Café Mandeltårtan morgonen därpå.

Vi vaknade till en solig morgon och intog frukosten utomhus. På väg tillbaka till rummet, som vi skulle bege oss ifrån, tittade vi in i Naturum i Brunnsparken.

Jag som är uppfödd med att leta insekter, titta på alla de sorters andra djur och växter blev mäkta imponerad av detta rum. Väldigt fint gjort och intressant att se. Jag som fortfarande är i upptäckaråldern fick både lukta i olika hål och gissa vad det var och se små ålar och se en massa arbetande bin. Så spännande livet är!

Så tog vi en titt på alla fantastiska bilar som fullkomligt vällde in!

 

Vi hade inte nå´n tid att passa så på hemvägen tog vi en tur till Linslöjden och jag fick bla en ny korg där. En rund vacker korg att ha nytta av i vardagen.

Så hade jag blivit lovad att få ta en titt på Sturkö. Vi tog en avstickare både till Sturkö och Tjurkö. Så vackert! Första gången på många år som jag såg en så stor blommande sommaräng. Från Sturkö fick maken med sig en ny vedkorg.

Vi fortsatte färden och bestämde ganska snabbt att nästa stopp skulle bli en lunch i Kristianopel. Det blev en väldigt god middag istället. Intagen på Gästis .

Efter en denna goda middag intagen i en lummig trädgård på Gästis tog vi en välbehövlig promenad ner mot vattnet. Vi hann också med att besöka Rosenträdgården.

Vilken härlig trädgård...rosor i mängderoch flera andra växter...klematis och pioner och det fanns växthus med pelargoner.

När vi anlände hem framåt sen eftermiddag så tror jag att vi båda var väldigt nöjda med den här lilla resan.
Vi har förmånen att fortfarande ha väldigt roligt ihop och jag kan inte annat än känna mig väldigt tacksam!