Hela världen är vit...

Konstigt...vaknade av en så verklig dröm...Jag var ute och gick med Otto och ena åkern var fylld av tofsvipor, nästa åker var fylld av starar och sen dök det upp en hel flock ljungpipare. Fast när jag nu ser fågeln framför mig såhär i vaket tillstånd, så måste det ha varit skärfläckor fast egentligen inte riktigt det heller...undrar vad det var för fågel som dök upp där i drömmen...den var mer beige än en skärfläcka...hm

I vilket fall som helst så väcktes jag ganska snabbt in i den vita verkligheten...snö, snö, snö...Hela dagen igår snöade det och igår kväll var det snöstorm. Vägen utanför har plogats tre gånger i natt. Det orange blinkande ljuset har lyst upp sovrummet. Det snöar fortfarande och Otto som älskar snön fick en förhållandevis lång promenad med tanke på vädret.

Vi tog det mest oplogade vägarna och pulsade i snön. Snön gick mig till knäna och Otto kämpade sig tappert igenom snön, lyckligt skuttandes.

Jag har alltid älskat att vara ute mycket och har oftast haft förmånen att kunna vara det. Fortfarande blir jag lika röd om kinderna, som jag blev som barn :-)

Pulsandet i snön idag påminner mig om vinterhändelser från min uppväxt...känner nästan doften av Niveasmorda kinder. Fy vad jag tycket det var kletigt och varmt på mina hettande röda vinterkinder. Så var det det där klassiska...slicka inte på räcket när det är kallt ute och man hör ju aldrig det där INTE. Tog det som så många andra barn som en uppmaning istället för en förmaning! Snabbt satte jag tungan på räcket utanför dörren och visst det stämde, tungan fastnade och jag fick tinas upp för att komma loss och jag minns, att en liten bit av skinnet på tungan lossnade.
Tänk vad mycket man var ute i alla väder...det var inga dunjackor, men man var igång och höll värmen med hemstickade ylletröjor med anorak över. Det var en liten dragkedja i anoraken och man fick trä den över huvudet och det blev lite panikkänsla varje gång. Bra plagg men varje gång trodde jag helt på allvar att mina öron skulle lossna!
Fortfarande byltar jag gärna på mig lager på lager och det är ofta ett bra sätt att hålla värmen.Förövrigt så har väl inte så sportsliga vinteraktiviteter varit nåt stort intresse för mig, men visst åkte man skidor, kälke och pulka...Skidorna gick mer bakåt än framåt, när man åkte längdåkning och backarna var få att åka i och jag var livrädd för höjder, men man gjorde sitt bästa för att ta sig ner med sina längdåkningsskidor.

Minns att jag en gång fick rätt bra fart på mina skidor...Jag stod i en backe och skulle åka nå´n gång till. Vände mig om och stod öga mot öga, nos mot näsa med en dalmatiner...Vilken fart jag fick...jag tog mig snabbt hem...minns inte riktigt sträckan mellan dalmatinmötet och när jag stod hemma och berättade om min skräckupplevelser :-)
Mycket ute var det, varm choklad, apelsiner, ostmackor och korvgrillning...precis som de Niveasmorda kindernas doft kan man ganska snabbt känna doften av både varm choklad,apelsiner, ostmacka och korvgrillning.

Mamma stickade dom varma tröjorna, mössorna, vantarna och halsdukarna. Hela kit som passade ihop...Varma härliga lovikkavantar som snön fastnade klumpvis i. Jag såg nog mest snön som en möjlighet att vara kreativ på annat sätt än att åka skidor..det byggdes och fixades i snön och en vinter byggde min pappa en stor snökoja av små runda fina snöbollar...Den var så stor så vi fick plats två stycken i den och kunde stå raka...vilket tålamod. Jag har byggt mycket snön med våra barn, saknar det nästan, men det har varit mer lyktor,djur och figurer av olika slag bord, stolar där vi sen kunde sitta och  ha lite vinterfika, men den där snökojan imponerar än...

Ibland bara är det så...

att man inte har riktigt flyt, även om det börjar bra...

Igår inhandlade jag lite nytt tyg till stolarna och soffan, lite nya småmattor och nya glada kuddöverdrag. Allt för att åtminstone få lite vår i köket, när nu vintern hänger sig kvar och bjuder på snöande mest varje dag.
Hann bara innanför dörren efter jobbet...en halvtimma till maken skulle komma hem och vi skulle äta...For runt och städade upp i köket, la på nya mattor, fixade kuddfodralen, men insåg att omklädningen av stolar och soffa skulle få vänta tills idag.

Igår kväll fick jag sen för mig att rensa ut lite egentillverkat för att skänka till dom som behöver det mer än jag.
Jag fyllde snabbt en kasse och i morse fortsatte riva runt bland sjalar, hasldukar, vävda löpare och handledsvärmare...

Fick snabbt ihop tre kassar till.
Dagen började alltså bra, full av energi och sen skulle jag bara ut med hunden i snövädret, som återigen har tilltagit i den här delen av Sverige.

Tittade in till föräldrarna en stund under promenaden. Vilken glädje att ha dom så nära och bara kunna titta in en så´n här vanlig dag i veckan.
Pappas kommentar att jag fortfarande är lika produktiv, som när jag gick i förskolan, gjorde mig lite full i skratt. Han har så rätt så, men jag vet inte om jag såg en snabb skymt av trötthet i hans uttryck, när han sa det?! Han kanske påmindes om alla projekt jag satt igång med under åren och dom bara flimrade förbi utan nå´t stopp eller paus :-) Vem som helst kan bli trött av det...

En runda med hunden och sen, sen,sen så skulle det kläs om minsann...
Ut i boden och hämta häftpistolen...då inser jag,att just det ja...det finns inga häftklamrar kvar...kanske skulle räcka till en halvt omklädd stol.

Tittar ut och ser hur snön täcker bilen mer och mer och jag som precis fått av alla våta snöiga kläder... Där tog energin plötsligt slut. Jag kunde inte för mitt liv förmå mig att ta på allt igen och ut och sopa av bilen och ge sig iväg och införskaffa häftorna...

Jag struntade i det. Det får bli en annan dag.
Planerade istället lite inför morgondagens kurser istället...och då kom jag på att jag har glömt att jag ska ha med mig fikabröd till en av dom och eftersom jag inte orkar ta mig ut å handla, så får det bli till att baka...men jag gör det sen tänker jag...

Hunden pockar på uppmärksamhet och vill ha mat och han brukar ibland få lite tonfisk i torrfodret. Jag visste att jag öppnade en burk igår och tar fram skålen...tar en stor sked och ska precis lägga det i skålen...tycker att den ser väldigt finmald ut. Då ser jag! Det är ju den hemmagjorda mandelmassan till semlorna :-) Tur jag hann att hejda mig :-)

Efter lunchen med maken tänker jag att jag ska baka...men tänker snabbt om och tar istället fram en bok...bakar gör jag sen säger jag till mig själv. Hm det här sen är inte riktigt likt mig...

Så somnar jag förstås med boken och vaknar med ett ryck av att ett billarm går gång nånstans utanför.
Upp och sätter igång med middagen. Ska göra sjömansbiff, som jag inte gjort på lääänge...samtidigt skulle jag ju kunna plocka ur ugnen med kursdeltagares alster. Sagt och gjort...jag skär det som ska i stekpannan och sen ner till källaren och glasugnen.

När jag återkommer till spisen, efter en stund, så är det nästan bränt, men jag räddar det genom att snabbt ta av det från plattan och diska ur stekpannan och så i med allt igen och sen på med vätska. Det kan stå och koka innan potatisen ska i.

Ner i källaren och plocka i en ny omgång i ugnen. När jag efter 10 minuter kommer upp i köket, så är maten helt bränd...Den här gången gick inget att räddas. Bara att slänga allt. Det är det värsta jag vet...slänga mat och det händer nästan aldrig här, men nu fanns ingen återvändo...

Tio minuter senare kommer maken hem...och jag hoppas innerligt att han inte ska säga att det doftar gott...vad blir det för mat? Han säger inget och det blir ett samtal till pizzerian och beställning av två sallader...
Till efterrätt blir det semlor denna fettisdag...
Det blev "Bettans chokladmuffins" som räddade mig återigen, när jag blev lite sen med bakandet...

Bettans chokladmuffins.

Farmors mandelkvarn, min gamla trotjänare kom till användning idag igen