säkert är det här lite känsligt...särskilt när det är en som skriver som inte har en massa hunderfarenheter...jo visserligen hade jag en tax när jag var liten...Den var min egen och jag var livrädd för dom vassa valptänderna. Hunden hette Jazz inköpt av en av mina musikermorbröder. Bytte hunden senare mot en cykel:-) Det fanns också under ett långt hundliv en Golden i familjen.En underbart snäll hund vid namnet Maja.
När jag började närma mig 50 och endast med ett barn kvar här hemma, så blev vi hundägare även i den här familjen. Det var inget förhastat beslut, utan det var mycket övervägande och diskuterande och det blev ju inte den hunden som vi trodde från början men det blev en hund som jag för många år sen sa om när jag sett den för första gången: Finns det en sån hund???och det förstod jag ju att det gjorde. Så tänket jag:Nu när den finns så skulle jag bli hundägare en gång i tiden så skulle jag väldigt gärna vilja ha en så´n. Efter första mötet så gick jag direkt hem och läste om den och det var ju egentligen en jakthund i Sverige men inte i alla andra länder och den var liten, kort, knubbig, envis och rufsig som jag. Inte för att jag är nå´t ideal men jag kände med en gång att vi skulle passa ihop.
Som sagt det blev en
Basset Griffon Vendéen Petit. Denna mycket personliga, envisa och outtröttligt glada svansviftare blir två år till sommaren. Ja han älskar fullkomligt allt och alla med ett litet undantag för hundar som skäller...han går gärna snabbt förbi en så´n hund och försöker göra sig osynlig vilket inte är helt lätt.
Jag har alltid varit intresserad av människan och hennes beteende och också förhållande barn och föräldrar och uppfostran av bägge...för det är ju ändå så att man ofta fostrar varandra, vilket är nyttigt för båda parter. Man får mycket tips om hur man ska göra som förälder och...
Sedan vi skaffade hund har vi fått hur många tips som helst av alla...och inte något har varit likt det andra, så det verkar inte finnas en entydig uppfostran av hundar precis som med barn...alla är individer och jag tror att man kommer långt med sunt förnuft och logik precis som med barnen...fast nu hade jag ju egentligen inte tänkt jämföra hundar och människor utan snarare tvärtom...
Jag har ställt mig fråga många gånger sen jag blev hundägare...är det nå´t fel på att låta hunden vara hund? Varför vill vi förmänskliga ett djur? Är det inte människans egna behov och inte hundens?
Jag kan absolut förstå vitsen med att ha en hund som lyder sina mänskliga ledare men det med att göra hunden till en människa...man läser ibland märkliga saker...läste vid nå´t tillfälle tex:min hund tycker om att dricka champagne...
Jag tycker att det här gör mer uttryck för hur vi som människor har ett behov av att göra denna fantastiska varelse som en hund är, mer lik människan...varför jag undrar bara varför...varför får inte en hund vara en hund?! Vi har ju dessutom då en hund som älskar alla andra hundar, verkligen alla!!! Han blir överlycklig på promenaden om vi möter en annan hund men nu verkar ett fenomen ha spritt sig till flera hundägare...
Man har bestämt att deras hundar aldrig får hälsa på andra hundar...Jag kan även här förstå att man som hundägare behöver kunna säga till sin hund att den inte alltid får hälsa men när det blir så att husse/matte bestämmer att min hund får helt enkelt
aldrig hälsa på andra hundar även om det är en hund som verkligen skulle gilla det...det trixas med godis och andra som saker gör hunden distraherad för att undvika andra hundar...Jag fattar inte det här... vad är det för fel på att två hundar blir lyckliga av att se varandra och får hälsa en stund och sen känns det som lyckan är gjord den dagen inte för mig som människa, jo indirekt blir det ju så, även om jag blir lite sen...mitt tidschema blir förskjutet och även om jag inte får möjlighet att visa upp vilken duktig matte jag är som har sååån pli på min hund.
Eftersom familjens hund stolt trippar iväg och håller huvudet högt när han har fått bekanta sig med en och annan hundvän så blir både han och jag glada. Vad är det för fel på det? Det här måste va nå´t jag har missat...
Idag på promenaden blev han besviket snuvad på en hälsning...när vi närmar oss en annan hund så börjar svansen snurra som en propeller. Den andra hunden är lös och får syn på vår hund...överlycklig skuttar vår hund fram och tillbaka när han ser att den andra vänder sina steg mot oss!!! Jippie va kul!!! Men när hunden är riktigt nära och lyckan är fullkomlig så springer den andra hunden med stolt huvud rakt förbi och stannar på lagom avstånd. Kan säga att den propellersnurrande svansen åkte snabbt ner...en stolt hundägare ger sin hund godis för att den varit så duktig och inte velat hälsa på vår besvikna hund...
Jag är i alla fall väldigt glad för att vi har en hund som tycker om andra hundar, människor ja allt...inte minst lastbilar och traktorer...
Ibland undrar jag vad vi sänder för signaler och vad vi belönar för beteende som hundägare...När jag såg svansen dala på en lycklig hund och en annan hund spatserade förbi med nosen i vädret och kände sig så stolt så kändes det som om man sett liknande beteende hos människor inte minst på skolgården när man själv växte upp, även om jag aldrig själv varit utsatt för det så kunde jag inte låta bli att associera till människan men det var ju det jag inte skulle göra...
En hund behöver väl veta gränser precis som barn och även om vi har en envis och lycklig hund så är jag så stolt över att han tillåts vara hund trots att han inte är en väldigt lydig hund men han är ändå hund och ska få fortsätta va det...
