Får en hund vara en hund

säkert är det här lite känsligt...särskilt när det är en som skriver som inte har en massa hunderfarenheter...jo visserligen hade jag en tax när jag var liten...Den var min egen och jag var livrädd för dom vassa valptänderna. Hunden hette Jazz inköpt av en av mina musikermorbröder. Bytte hunden senare mot en cykel:-) Det fanns också under ett långt hundliv en Golden i familjen.En underbart snäll hund vid namnet Maja.

När jag började närma mig 50 och endast med ett barn kvar här hemma, så blev vi hundägare även i den här familjen. Det var inget förhastat beslut, utan det var mycket övervägande och diskuterande och det blev ju inte den hunden som vi trodde från början men det blev en hund som jag för många år sen sa om när jag sett den för första gången: Finns det en sån hund???och det förstod jag ju att det gjorde. Så tänket jag:Nu när den finns så skulle jag bli hundägare en gång i tiden så skulle jag väldigt gärna vilja ha en så´n. Efter första mötet så gick jag direkt hem och läste om den och det var ju egentligen en jakthund i Sverige men inte i alla andra länder och den var liten, kort, knubbig, envis och rufsig som jag. Inte för att jag är nå´t ideal men jag kände med en gång att vi skulle passa ihop.

Som sagt det blev en Basset Griffon Vendéen Petit. Denna mycket personliga, envisa och outtröttligt glada svansviftare blir två år till sommaren. Ja han älskar fullkomligt allt och alla med ett litet undantag för hundar som skäller...han går gärna snabbt förbi en så´n hund och försöker göra sig osynlig vilket inte är helt lätt.

Jag har alltid varit intresserad av människan och hennes beteende och också förhållande barn och föräldrar och uppfostran av bägge...för det är ju ändå så att man ofta fostrar varandra, vilket är nyttigt för båda parter. Man får mycket tips om hur man ska göra som förälder och...

Sedan vi skaffade hund har vi fått hur många tips som helst av alla...och inte något har varit likt det andra, så det verkar inte finnas en entydig uppfostran av hundar precis som med barn...alla är individer och jag tror att man kommer långt med sunt förnuft och logik precis som med barnen...fast nu hade jag ju egentligen inte tänkt jämföra hundar och människor utan snarare tvärtom...
Jag har ställt mig fråga många gånger sen jag blev hundägare...är det nå´t fel på att låta hunden vara hund? Varför vill vi förmänskliga ett djur? Är det inte människans egna behov och inte hundens?
Jag kan absolut förstå vitsen med att ha en hund som lyder sina mänskliga ledare men det med att göra hunden till en människa...man läser ibland märkliga saker...läste vid nå´t tillfälle tex:min hund tycker om att dricka champagne...

Jag tycker att det här gör mer uttryck för hur vi som människor har ett behov av att göra denna fantastiska varelse som en hund är, mer lik människan...varför jag undrar bara varför...varför får inte en hund vara en hund?! Vi har ju dessutom då en hund som älskar alla andra hundar, verkligen alla!!! Han blir överlycklig på promenaden om vi möter en annan hund men nu verkar ett fenomen ha spritt sig till flera hundägare...
Man har bestämt att deras hundar aldrig får hälsa på andra hundar...Jag kan även här förstå att man som hundägare behöver kunna säga till sin hund att den inte alltid får hälsa men när det blir så att husse/matte bestämmer att min hund får helt enkelt aldrig hälsa på andra hundar även om det är en hund som verkligen skulle gilla det...det trixas med godis och andra som saker gör hunden distraherad för att undvika andra hundar...Jag fattar inte det här... vad är det för fel på att två hundar blir lyckliga av att se varandra och får hälsa en stund och sen känns det som lyckan är gjord den dagen inte för mig som människa, jo indirekt blir det ju så, även om jag blir lite sen...mitt tidschema blir förskjutet och även om jag inte får möjlighet att visa upp vilken duktig matte jag är som har sååån pli på min hund.
Eftersom familjens hund stolt trippar iväg och håller huvudet högt när han har fått bekanta sig med en och annan hundvän så blir både han och jag glada. Vad är det för fel på det? Det här måste va nå´t jag har missat...
Idag på promenaden blev han besviket snuvad på en hälsning...när vi närmar oss en annan hund så börjar svansen snurra som en propeller. Den andra hunden är lös och får syn på vår hund...överlycklig skuttar vår hund fram och tillbaka när han ser att den andra vänder sina steg mot oss!!! Jippie va kul!!! Men när hunden är riktigt nära och lyckan är fullkomlig så springer den andra hunden med stolt huvud rakt förbi och stannar på lagom avstånd. Kan säga att den propellersnurrande svansen åkte snabbt ner...en stolt hundägare ger sin hund godis för att den varit så duktig och inte velat hälsa på vår besvikna hund...

Jag är i alla fall väldigt glad för att vi har en hund som tycker om andra hundar, människor ja allt...inte minst lastbilar och traktorer...
Ibland undrar jag vad vi sänder för signaler och vad vi belönar för beteende som hundägare...När jag såg svansen dala på en lycklig hund och en annan hund spatserade förbi med nosen i vädret och kände sig så stolt så kändes det som om man sett liknande beteende hos människor inte minst på skolgården när man själv växte upp, även om jag aldrig själv varit utsatt för det så kunde jag inte låta bli att associera till människan men det var ju det jag inte skulle göra...

En hund behöver väl veta gränser precis som barn och även om vi har en envis och lycklig hund så är jag så stolt över att han tillåts vara hund trots att han inte är en väldigt lydig hund men han är ändå hund och ska få fortsätta va det...

Otto

När vi kommer hem eller om han är ensam hemma, så har Otto en vana att bära omkring på våra tofflor. Han gör inget med dom bara bär dom och brukar till sist bädda ner dom i sin korg. Noga, noga väl inbäddade(eller han tar bara en toffel eller sko)ligger dom i täcket i hans hundkorg. Häromdagen fick vi för oss att vila på em...vet inte om det är åldern. Snabbt var han framme och snodde en av mina tofflor. Efter en stund masade jag mig upp för att försäkra mig om att han verkligen inte försökte äta på den. Det stämde. Han satt en bit ifrån den och bara vaktade den, men när jag kom var han snabb och bar bort den på säkert avstånd ifrån mig. Jag gick och lade mig och hörde en konstig andning...upp igen och vilken syn! På köksgolvet ligger han på sidan och har tryckt in hela nosen i min toffel. Andas genom hålen...han låtsas som om han inte ser mig. När jag försäkrat mig om att han får luft så vänder jag och ska gå därifrån då himlar han med ögonen och somnar med nosen intryckt i min toffel...verkar vara ett snabbt och säkert sätt att somna på om man har sömnsvårigheter...

Bara vi och hunden

Nu när mellandottern med sambo befinner sig i Sydafrika så passar yngsta dottern på att få lite ledigt från föräldrarna. För andra gången på drygt en vecka så har jag lämnat in henne till deras lägenhet och kan tänka mig att hon har det bra med en stor lägenhet för sig själv och mitt i stan och nära till allt. Lite konstigt känns det ju att bara vara vi och hunden men det är väl lika bar att vänja sig...antar att det snart bär iväg för flytt hemifrån för henne också...hur i hela friden ska man klara det...tänker med fasa på när äldsta dottern flyttade...tog lång tid att repa sig fats nu har vi ju övat lite på denna känsla att bara vara vi två och hunden och han verkar tycka att vi inte är alltför roliga...han söker sig gärna till Buster som i och för sig är ett väldigt fogligt sällskap...

Söndags morse...

...vaknade till ordentligt i söndags morse när min mobil meddelade att jag fått sms.Det var från Sydafrika och jag trodde knappt det jag läste...mellandottern hade hoppat från Bloukrans bridge 216m! Hade hört henne prata om det men jag hoppades i mitt innersta att hon inte skulle göra det men nu var det gjort! Hon först och grabbarna efter...var i hela världen har hon fått det modet ifrån. Inte från mig i alla fall, jag som helst undviker att kliva upp på en pall och skrek mig hes och var övertygad om att ja inte skulle överleva när jag åkte ut från Lustiga huset på gröna lund för många år sen.

26-årskalas

Vi har också hunnit fira äldsta dotterns 26-årsdag. Så roligt att hon vill komma hem och fira och vi får möjlighet att komma in med frukost på morgonen och sjunga för henne, en sång som jag är övertygad om att hon uppskattar väldigt;-)
Det blev en trevlig kväll med flera i den närmsta släkten på fredagskvällen. Mellandottern och hennes sambo hann komma också fast dom dagen efter begav sig till Sydafrika...hela helgen hade vi i alla fall äldsta dottern och hennes sambo här hemma och vi hann med en shoppingrunda och att umgås en hel del...lite och inte så lite ofattbart är ju att hon fyllde 26...

Det händer så mycket nu...

Tiden bara rullar på och allt händer på en gång...avslutningar på kurser, nya kurser startar...det blir mer och mer av den verksamheten...Det är sååå kul. Så blev jag kallad på mitt livs andra anställningsintervju...den förra gick bra, så till vida att jag var den som fick jobbet fast sen kom man på att man inte skulle ha nå´n ...Märkliga känsla...först superglad och sen blev det liksom ingenting. Nu väntar jag i alla fall på besked om nästa jobb...fick svara på ytterligare frågor idag och får besked i slutet på veckan så nu får man hålla tummarna igen...i väntan på allt det här och allt jobbande med kurserna så har vi så mycket annat att göra...Vi har blivit tillfrågade av ett galleri om att ha våra saker där så en del har lämnats dit.

Så håller jag på att göra kuddar till en kuddutställning med inlämning i maj...en inbjudan som jag nappade på. Så är det en annan utställning som är på G. en jurybedömd så den vet man ju inte hur det blir med, men sista fatet ska tas ur ugnen ikväll så nu hoppas jag allt är ok.

Så är det ju då påskutställningen med gruppen konstnärligt.Kom!...I år tema "Nyanser av grönt" och det har varit så kul att jobba med. Spännande...Nästa utställning blir i slutet på maj och så har vi en som ska hålla på hela sommaren...Mycket spännande som händer som sagt och givetvis allt på en gång...

Alla hjärtans dag

Jag älskar att fira allt som bara kan firas och brukar faktiskt ofta komma ihåg diverse saker man kan fira men i år vet jag inte vad som hände med alla hjärtans dag...jag skulle i och för sig jobba på kvällen så vi bestämde att fira dagen efter med lite god mat...vi tre som bor i det här huset. Men vad hände med dom som flyttat hemifrån...jag brukar ju skicka iväg nå´t men icke...det var helt bortblåst ur mitt huvud å mellandottern som kommit ihåg oss med jättegoda geléhjärtan...Bara en som jag handlade till och det var till mig själv...konstigt...inte likt mig...men när jag skulle köpa present till en av systerdöttrarna så kände jag plötsligt att jag verkligen behövde den här asken...som jag egentligen inte alls behövde. Ingen dyrgrip men nu står den här på bänken och väntar på att fylla en funktion...fast visst är den fin?!