I alla väder...

Jag har alltid trivts med att vara mycket utomhus. Förutom att jag har svårt att vänja mig vid mörkret, som kommer tidigare för varje dag den här årstiden, så trivs jag med mycket utevistelser. Kylan tycker jag blir jobbigare och jobbigare med åren, men det är ju ändå fantastiskt med alla årstider, som vi har förmånen att ha.

Även om det kan känns motig, att behöva ta på sig tjocka och varma kläder en kall vinterdag, så är det ändå skönt när man väl kommer ut.

Jag är van sen min uppväxt att vara ute i alla väder och kan än minnas hur härligt det var, när man efter en kall dag kom in i värmen och kinderna var lika röda då, som dom blir än idag, när jag har varit ute.

Sedan vi köpte hund för ett antal år sedan och man verkligen är tvungen att ta sig ut i alla väder, så uppskattar jag ännu mer, att man verkligen kommer ut på långa promenader varje dag...i regn, snö, kyla, värme, dimma, dis, i blåst, i mörker och ljusa sommardagar...

Som idag...en blåsig kylig oktoberdag...Otto och jag tog en tvåtimmarsrunda längs vattnet och längst ut på udden på orten där vi bor.
Eftersom Otto är en morgontrött hund så kom vi hem lagom till lunch.Han slocknade omedelbart på golvet. Hade varit rätt skönt att göra precis som han, även om jag nuförtiden kräver lite mer behagligt underlag att sova på än ett hårt trägolv:-) För mig blev det lunch tillsammans med maken och sen på med de varma kläderna igen för att ta vara på nyponen utanför köksfönstret. Dom har varit mitt dåliga samvete ett bra tag och nu vet jag inte om dom klarar fler frostnätter. Sagt och gjort...drygt två liter nypon lyckades jag, att få ihop inom min räckvidd. Det fanns mycket röda bär/frukter ovanför mitt huvud, som jag inte räckte och som kanske fåglarna gläds åt istället. Fingrarna var stela och behövde tinas upp när jag kom in, men eftersom jag tycker att det känns bra att ta tillvara vad naturen har att ge så kände jag mig riktigt nöjd.

Tar sig friheter

Otto brukar inte få vara i soffan, när vi sitter där och tittar på TV:n och även försöker höra vad som sägs. Tar han sig upp i soffan så kör han runt och buffar bort en del av kuddarna. Efter kuddkriget, så får han ett lejonlikt ljud, bökar, skäller till och kråmar sig och far runt för att till slut, enligt honom ha lagom mycket kuddar kvar. Då lägger han sig i hörnet på hörnsoffan och har kuddarna som en mur runt sig. Där slocknar han och kan ligga en stund, även om det kan ta lite tid innan han kommer till ro.

Det går varken att se på TV:n för alla kuddar, som man måste ducka för och man hör heller ingenting genom det lejonlika ljud, som han åstadkommer.

Vi har därmed kommit överens, åtminstone vi tvåfota, att han får vara i en fåtölj istället. För det mesta går det bra...Otto vet om den regeln, men när man kommer upp på morgonen hittar man honom allt som oftast tagit sig friheten att somna i soffan och kuddarna ligger lite överallt i rummet.

Det händer också ibland att han gör sina små försök att tränga sig upp när vi sitter där...
Igår kväll lyckades han ...Jag satt med benen för den plats där han spanat in att han skulle kunna få plats...

Med min blick vänd mot TV:n och vänd från Otto, så känner jag bara en tyngd på min fot...Det är Otto som helt fräckt tar ett kliv upp med ena tassen på min fot, använda den som ett trappsteg, för att sen skjuta ifrån ordentligt och ta sig upp i soffan över mina ben...där börjar sen detta buffande med kuddar och lejonlika ljud...och efter en stund slocknar han omringad av kuddarna och lugnet lägger sig över rummet...

Kreativitet...

Jag är och har alltid varit hopplös, med alla tankar och idéer som poppar upp i mitt huvud i stort sett dygnet runt...Det beror i och för sig lite på hur man ser det om man kallar det för hopplös eller nå´t mer positivt:-)
Det skulle säkert ibland vara nyttigt för hjärnan att ta lite paus...får kanske öva lite mer på det, men är inte riktigt säker på att jag vill...
Nu är det ju inte bara jag som har saker som poppar upp i huvudet...I det jobb som jag har och har haft de drygt senaste 30 åren, att vara hendledare i diverse hantverk, så möts man av så mycket kreativa människor, som inspirerar i vardagen och som kommer med infallsvinklar och tankar som man inte tänkt på själv och som ständigt får mig att tänka till, tänka om och tänka nytt...testa, testa, testa...

Jag fascineras ofta av mötet med alla olika människor som jag träffar. Unga, gamla, stora och små grupper och ibland blir det väldigt påtagligt hur man i en grupp påverkas av skapandet...
När jag möter deltagare och ska gå igenom praktiska saker, lite teori om hur saker och ting fungerar...så haglar frågorna och det är ett surr i hela rummet. Eftersom jag tycker det är värdefullt för deltagarna, att komma igång att jobba, så fort som möjligt så blir ofta pratet inte så långvarigt...man kan ta lite efter hand...

Det plockas bland material och verktyg...funderas och undras...Efter en stund har alla satt sig, men fortfarande hänger surret kvar i rummet...Så plötsligt hör man hur tystnaden lägger sig! Det blir så påtagligt...inte en knäpp hörs...man klurar och funderar och man riktigt ser utanpå hur det rör sig inne i varje person...
Varje gång likadant och varje gång blir jag lika fascinerad!!!
Deltagarna sitter som uppslukade, av det om har i tankarna. Det som hörs är bara en del som resonerar lite tyst med sig själva eller frågar grannen eller kommer till mig och undrar över nå´t...Det är intressant att höra resonemanget och hur tankarna går...
Kreativiteten flödar och man glömmer tid och rum...
Det här måste vara ett "tillstånd", om man får kalla det så, som är viktigt och nyttigt för alla...Jag tror inte jag är ensam om att känna det!
Man bara hoppas att man åtminstone kan förmedla lite av det som det har gett och betytt för mig så länge jag kan minnas...