Kreativitet...

Jag är och har alltid varit hopplös, med alla tankar och idéer som poppar upp i mitt huvud i stort sett dygnet runt...Det beror i och för sig lite på hur man ser det om man kallar det för hopplös eller nå´t mer positivt:-)
Det skulle säkert ibland vara nyttigt för hjärnan att ta lite paus...får kanske öva lite mer på det, men är inte riktigt säker på att jag vill...
Nu är det ju inte bara jag som har saker som poppar upp i huvudet...I det jobb som jag har och har haft de drygt senaste 30 åren, att vara hendledare i diverse hantverk, så möts man av så mycket kreativa människor, som inspirerar i vardagen och som kommer med infallsvinklar och tankar som man inte tänkt på själv och som ständigt får mig att tänka till, tänka om och tänka nytt...testa, testa, testa...

Jag fascineras ofta av mötet med alla olika människor som jag träffar. Unga, gamla, stora och små grupper och ibland blir det väldigt påtagligt hur man i en grupp påverkas av skapandet...
När jag möter deltagare och ska gå igenom praktiska saker, lite teori om hur saker och ting fungerar...så haglar frågorna och det är ett surr i hela rummet. Eftersom jag tycker det är värdefullt för deltagarna, att komma igång att jobba, så fort som möjligt så blir ofta pratet inte så långvarigt...man kan ta lite efter hand...

Det plockas bland material och verktyg...funderas och undras...Efter en stund har alla satt sig, men fortfarande hänger surret kvar i rummet...Så plötsligt hör man hur tystnaden lägger sig! Det blir så påtagligt...inte en knäpp hörs...man klurar och funderar och man riktigt ser utanpå hur det rör sig inne i varje person...
Varje gång likadant och varje gång blir jag lika fascinerad!!!
Deltagarna sitter som uppslukade, av det om har i tankarna. Det som hörs är bara en del som resonerar lite tyst med sig själva eller frågar grannen eller kommer till mig och undrar över nå´t...Det är intressant att höra resonemanget och hur tankarna går...
Kreativiteten flödar och man glömmer tid och rum...
Det här måste vara ett "tillstånd", om man får kalla det så, som är viktigt och nyttigt för alla...Jag tror inte jag är ensam om att känna det!
Man bara hoppas att man åtminstone kan förmedla lite av det som det har gett och betytt för mig så länge jag kan minnas...