Härligt hög luft, varma dagar, varmt i vattnet, mörk grönska och så vassen som blommar...renfana och väddklint längs strandkanten...
Jag älskar den höga luften, det varma vattnet som nu är klart, den mörka grönskan, som ger mer lugn än den skira gröna på våren. Den som nästan skär i ögonen, även om den är också är vacker. Vassen som blommar och som gett mig så mycket fint grönt ullgarn, renfanan, som jag så många gånger torkat buketter av och sparat till året därpå. Väddklinten tillsammans med vassen och renfanan som påminner mig om buketterna på kräftskivans bord under min uppväxt...
Mycket roliga kräftskivor har det varit...Det var ett helt projekt hela dagen med målning av egenhändigt tillverkade hakklappar,blomplockning och dukning...
Det var ofta samma familjer, som vi hade kräftskiva ihop med... en av familjerna hade också en stor hund...en Newfoundland...minns mycket väl ett tillfälle när hunden, som hette Emma, kom in och det spretade kräftor ur mungiporna. Det som inte spretade ut ur mungiporna hade hon tuggat i sig med skal och allt...Inte verkade hon må dåligt av det heller...så vi kunde skratta gott...
Minns inte vad det blev istället för kräftor...
Nu är vi alltså inne i denna kräftätandemånad och varje år kommer min sentimentalitet, som ett brev på posten tillsammans med den höga luften och allt annat som infaller med att vi kommit så långt fram på sommaren.
Jag börjar fundera över vad jag ska göra i livet...fortfarande fast jag är lite över 50. Jag funderar på hur jag ska orka med de mörka kvällarna, kalla månaderna och alla jobbiga varma kläder och snö och halka. Låter som om jag är en negativ person men det är jag INTE. Jag vet att det kan vara mysigt med mörka vinterkvällar med tända ljus och sitta uppkrupen i soffan. Fast egentligen skulle jag helst vilja gå i ide även om jag försöker intala mig mysighetsfaktorn som faktiskt kan infalla. Känslan kommer bara över mig vid samma tidpunkt varje var jag än är, i vilken ålder jag än är och vad jag än gör...
Går ofta promenader vid vattnet och den här tiden på året har badandet stillnat, båtarna börja bli färre och det är ganska tomt ute på öarna nedanför vårt hus...En titt ut över vattnet gör mig ännu mer vemodig.
Sommargästerna bommar igen fönstren, men jag vet att än är det långt kvar till kalla dagar, nätter och påbyltande av kläder...Trots att jag vet det så är det alltid just nu i mitten på augusti som den anfaller känslan av vemod och funderingarna över vad jag ska bli och göra när jag blir stor...
Jag får nog inse att det är en del i mitt liv och fortsätta fundera över vad jag ska hitta på framöver...Det finns ju trots allt ganska mycket roligt att hitta på och mycket som man inte gjort än...Tips mottages tacksamt:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar