Ledig

Vilken sommardag...jag är ledig i fyra dagar nu, solen skiner och jag upptäckte att det har växt nåt kolossalt i växthuset! Jag är verkligen oerhört glad för det här extra rummet med medelhavsklimat...lite som att komma till en annan värld... ....Känns fortfarande lite overkligt att det är mitt...

Pendling

Cikoria "vägvårda"

När man bor såhär på en mindre ort så är man van vid att få pendla. Jag har pendlat mycket till skolor och arbeten genom åren. Mycket buss var det ett tag, eftersom jag inte tog körkort förrän jag var en bit över 40...Jag hade hela mitt liv varit väldigt bestämd med att jag skulle åka kollektivt och att det var en stor miljöaspekt från min sida, att inte ta körkort, men livet ändras och man får andra behov och jag hade under många år cyklat omkring med en unge fram på cykeln och en bak och så var det en tredje som inte fick plats...

När dom tre barnen blev stora och äldsta dottern tog körkort och jag hade förhört henne på alla teorifrågor, så tänkte jag nu är det läge...det blev en stor förändring i livet med körkort...

Under många år så hade jag min kära cykel som en viktig del i mitt liv. Det pendlades året runt om det inte var så mycket mer än 1 mil till arbetsplatsen. Många mil och timmar har det blivit på cykel. Cykeln fullastad med kassar av material för estetiska ämnen och ibland kände man sig som en lumpsamlar. Var det längre sträckor blev det ju buss som jag skrev tidigare. Jag kom infarandes på bussen med alla kassar som skramlade och jag kände en del nyfikna blickar. Kul om omgivningen får lite att fundera över och roas av:-)

Jag har väl alltid tyckt att det har varit skönt att pendla en bit...man hinner tänka och få lite distans till jobbet innan man landar hemma igen. Inte minst när man cyklade och det tog lite längre tid att ta sig mellan olika grupper som jag arbetade i och man fick ju dessutom frisk luft...

Numera har jag lite längre att pendla...mellan 4 och 7 mil kan det va enkel resa och jag är jättetacksam för att jag tog det där körkortet. Första gången jag körde i bilen själv så var det första gången jag var ensam sedan jag slutade 9:an och flyttade hemifrån ...märklig känsla minns jag att vara ensam i bilen.

Jag tyckte när jag cykelpendlade att jag hann med att se så mycket och tyckte att det var synd om dom som susar förbi i bil som missar allt jag ser...inte minst naturens växlingar. Kan tänka mig att en del som känner mig och som vet att jag är så himla noga med att hålla hastigheterna tänker att det kan inte va så mycket hon missar nu heller eftersom jag inte direkt susar förbi men det är en hel del annat som man förundras över...
Den pendlingsväg som jag oftast har nu är en smal krokig väg som inte känns säkert trafiksäker och jag har varit med om att en hel del har hänt under den tid jag pendlat den vägen.
Midsommarafton jobbade jag men jag blev sen iväg hem och jag kände att en så´n här kväll får man va på sin vakt lite mer...när jag var nästan hemma och passerade ett skogsparti så står en stor Amerikanare på vägen. jag saktade in...visste ju inte om det hänt nå´t och även om det kändes lite obehagligt ensam i mörkret så kände jag att min moral sa mig att jag måste se om det har hänt nå´t...Det hade det men inte med den stora amerikanaren utan på min sida hade en bil kört rakt ut i skogen och jag var så tacksam för att det var en annan bil som stannat före mig och att jag inte hamnat mitt i det här eftersom jag blev försenad. Kunde inte se om några satt kvar i bilen men körde sakta iväg och jag förstod ju att dom i den andra bilen hjälpt till. Jag mötte sen ambulansen ganska omgående...
Kände att jag kunde koppla av det nu när hjälp var nära.

Så nå´n dag efter står jag vid en järnvägsövergång där det blinkar rött...Jag är första bil som står vid övergången. Det står ett par bilar bakom mig och bommarna börjar gå ner...då kommer en bil bakifrån och kör om bilkön och rakt över rälsen och hinner precis under bommarna som då är mer än halvvägs nere...Ibland undrar man...vet inte dom det va den mänskliga faktorn eller om det var nå´n spännande "lek" för att se om man hinner eller...Lite läskigt var det i alla fall...vet att jag sa nå´t högt för mig själv i bilen.

Det här var ju mindre behagliga pendlingsupplevelser och det har ju förstås hänt mer än det här just på den här sträckan men också en annan sak som är lite kul faktiskt...
Det är så att jag ofta blir retad av familjen för att jag hatar offentliga toaletter...det är allmänt känt bland nära och kära och nu också för er som läser det här:-)

När jag pendlat denna krokiga väg nå´n månad så har någon ställt ut en toalettstol på en P-ficka längs vägen...såg lite komiskt ut och tänkte att oj vad jag skulle ha blivit retad om dom som känner mig sett det...Den står fortfarande kvar och för ca en vecka sen så har det kommit dit en pinne med en skylt på. Det står skrivet: MIAS TOA...gissa om jag blev full i skratt...

Vet inte om ryktet har spridit sig men lite komiskt var det i alla fall...

Bara en helt vanlig ledig lördag

Utsikt mot Öland


Somrig skog


Lövö


Otto och husse på promenad...fast åt olika håll


Otto söker



Otto tar sitt första dopp i sommar


Nyponrosor


Badplatsen


Inne i viken


Utsikt under eken


Öland på andra sidan


Längs strandkanten


Öar runtomkring


Kluven jättesten


Husse och Otto


Maken, jag och hunden ensamma och vi är lediga båda två...tog en promenad i omgivningarna på andra sidan viken och egentligen har jag för en gång skull inte så mycket ord att tillägga..Det får bli lite bilder den här gången...

Regn

Efter många dagars högsommarväder såhär i början på juni så kom åska och någon regnskur igår. Idag har det regnat igen och det känns verkligen att marken skriker efter dom droppar som kom...

På tal om droppar...ända sedan jag var liten har jag älskat lite udda växter åtminstone som barn var det inte många fler än jag som tyckte om dom. Det var någon Fryleväxt...en oansenlig växt som jag kunde fascineras av att titta på. Det var Havssäv som jag inte kunde sluta titta på för den hade en så fin trekantig stjälk, så var det en lite mer iögonfallande växt som jag säkert har nämnt vid något annat tillfälle någon annanstans bara för att den är så rolig att säga namnet på Kabbleka...Minns att jag undrade om den inte var en sådan blomma som såldes i blomsteraffären...Det var liksom urblomman...precis som man tänker sig i en blomma...

Små Ängsnejlikor som jag bara älskade färgen på, en färg som jag fullkomligt älskar än. Givetvis tyckte jag om skogarna med marken täckt av vitsippor...Jag plockade och satte en stjälk i varje hål i en sandlådesil...fullt med blommor...sen gick jag runt i husen och försökte sälja dom styckvis...försäljningen gick inget vidare kan jag säga...

Jag är ju som jag skrivit många gånger förut uppväxt med fågelskådning och tittande på växter...krypandes på marken tillsammans med ett gäng vuxna människor letandes efter små oansenliga växter...
Många gånger har jag känt mig tacksam för den uppväxt jag har fått. Så mycket det har gett mig av glädje i vardagen...att inte missa dom där "små" sakerna runt om mig.

OCH...Nu kommer jag då äntligen till anknytningen till vattendroppar:Ytterligare en växt som jag inte kunde slita mig ifrån var Daggkåpan med sina vattendroppar och nu när jag snart är 50 ½ har jag skaffat en till vår trädgård och jag blir precis lika fascinerad som när ja var 5 när jag ser vattendropparna liggandes på bladen och på tal om vattendroppar:-))) så drar jag mig ofta till minnes hur min pappa och jag gjorde frukostbricka till min mamma på söndagarna.
Under tiden vi fixade den så hann vi med att göra en del roligt i köket...bla kunde vi stå och titta hur länge som helst på när pappa hällde varmt vatten på spisplattan och sen stod vi där och tittade på droppen som åkte runt, runt, runt, blev mindre och mindre och till sist försvann. Då hällde vi nytt vatten och så stod vi där igen och tittade...vi var lika imponerade båda två:-)

På tal om vatten:-))) så minns jag mycket väl min fina rutiga plisserade kjol som jag föreslog min pappa att jag skulle få bada med i badkaret. Han nappade med en gång på idén..undrar om det kanske rent av var hans idé:-) Minns än hur fin den var när den flöt runt mig i badkaret, mamma var på sykurs och när hon kom hem var hon väl inte lika begeistrad som vi var över hur kjolen hade betett sig flytande i vattnet...minns inte att veckan var lika många före som efter men så spännande att få se hur en betedde sig...

Kalas...

Växthuset

Så inköptes äntligen stolarna...

Vinrankor, bambu och vit clematis

Bambu, clematis, aubergine, paprika, chilipeppar och tomat


Citronplanta, lagerblad, solros och den fina ljuslyktan


Morsdagsblommor


Växthuset börjar bli bebott...

Jag har varit ledig hela helgen...
Så blev det då äntligen av att bjuda ihop vänner, nära och kära som jag skulle ha sagt till för länge sen...Men planen var ju att växthuset skulle komma upp först och nu var det klart.

Det var inte menat som ett 50-årkalas nr 2, bara att få träffas, men visst blev det firande igen. Jag fick så mycket fint till växthuset...En jättevacker vit clematis, tomatplantor, tur var det för fröna kom lite sent i jorden, även om dom börjat dyka upp nu i form av små blad. En stor citronplanta och en härlig ljulykta i form av ett hus. Blir mysigt att tända på kvällarna...Jag fick också en hel skål med ägg från en hönsägande vän och fick också en uppskattad present från Ölands Örtagård. Jag har bara hunnit smaka på syrensaften och den var jättegod! Nu väntar avsmakning av te, ingefärsgelé och aioli.

Så kom mellandottern med en stor bukett morsdagsblommor...Så fina! Morsdag brann liksom inne med jobb och två genomförkylda familjemedlemmar.

Vi hade en otrolig tur med vädret vid kalaset, det blev lite kall plockmat som passade bra i sommarvärmen och så hade jag gjort olika sorters glass...tänk att man inte gör glass oftare. Det är ju egentligen en ganska lätt efterrätt att göra och verkade vara uppskattad.

Sorbeten gick däremot lite sämre...så den fick införskaffas i affären...
Känner mig tacksam för att äldsta dottern tryckte på att det skulle bli av att bjuda och är också tacksam för all hjälp jag fick inför och under dagen och att så många tog sig hit. Får ju inte glömma maken som jobbat hårt med att få klart växthuset. Han har lagt ner ett väldigt jobb på det.
Det var några som inte kunde komma men så är det ju alltid...svårt att få till ett datum när verkligen alla kan. En del som inte kunde komma har aviserat att dom dyker upp under sommaren så det är bara att se framemot ytterligare trevliga möten...Man är verkligen lyckligt lottad som har en så fantastisk familj och så trevliga vänner...

Ottos förvandling

Otto är nästan alltid en glad och positiv hund förutom när värmen kommer. Då förvandlas han till en långsamvandrare från att ha varit en hund full av glädjeskutt. Han går några meter och så lägger han sig och man är inte människa att få igång honom igen. Så fort det blir lite skugga under promenaden så sträcker han ut bakbenen rakt ut bakåt och frambenen rakt fram och där blir han liggande och svalkar magen.

Ibland när man har en tid att passa kan det va lite frustrerande för man blir lite stressad av känslan av att inte veta om man kommer hem idag eller imorgon eller...

Värst är det ju för honom förstås som verkligen lider av värmen och tidigare i år införskaffade vi en trimmer och vi har varit på honom i omgångar och han verkar gilla att bli klippt...Vi som inte trodde att han skulle va stilla överhuvudtaget...såg oss farande runt med trimmern och Otto snabbt springande före.

Så fick jag för ett tag sen för mig att klippa lite mer, men det blev ändå inte så mycket som jag hade tänkt, så häromdagen tog maken tag i saken och då hände det verkligen nå´t. Otto förvandlades till nakenhund och med det blev han en pigg skuttande hund även i värmen, så skönt för alla inblandade...Vad han tycker om sitt nya utseende är svårt att veta men ha är ju pigg och glad. Det är bara lite den bara ändan som verkar bekymra honom, som han helst vill skyla lite, men det växer väl ut snart...

Plötsligt sommar...

Ja det är väl inget ovanligt att man tycker att allt går så fort...plötsligt är sommaren här och det känns som om det var igår som vintern ven runt knutarna...men nu verkar sommaren ha anlänt och jag förvånas över mig själv...
Jag brukar alltid märka små detaljer i tillvaron, små men viktiga saker i vardagen, som för mig betyder mycket och som jag alltid har varit noga med att verkligen lägga märke till.

Så stod det där plötsligt...biggaråträdet...fullt med gröna kart...hur hade dom kommit dit?! Jag har inte ens sett att det har blommat men så underlig har väl inte naturen blivit...det måste ha varit översållat med vackra blommor och jag har inte märkt det?!

Nu gäller det att stanna upp och tänka till...alla såna här vardagsupplevelser i naturen, som jag är född in i med en uppväxt med en pappa som naturvårdare och ornitolog och alla dessa likasinnade bekantar som har präglat hela min uppväxt och som har betytt och betyder så mycket för mig... Det kändes som en bit av mig själv helt enkelt tappats bort och som bara måste komma på plats igen för att jag ska känna mig som jag igen...

Detta biggaråträd som ständigt diskuteras...jag är ingen trädgårdsfantast i den meningen att jag ansar och rensar och pyntar hela tiden men jag älskar att se allt växa och det här trädet...Det inköptes 1984 året före äldsta dottern föddes och man såg framför sig den långa väntan...det skulle ta 7 år innan det bar frukt...länge kändes det till 1991 men det gick snabbt och plötsligt hade vi både dotter två och dotter tre men fortfarande ingen biggaråer...Det verkar som om det i texten om trädet fallit bort en siffra...siffran 2 framför 7:an för i år 27 år senare är det översållat med gröna kart och jag har inte ens märkt blomningen...

När jag nyss gick ut och kollade trädet så slår en helt underbar doft emot mig och jag upptäcker att hela jasminebusken är full av sina utslagna gräddvita blommor...det doftar sommar ute och och jag verkar ha missat en del på vägen...

Farmors gamla rosor som blommor något otroligt i år och dom har däremot har däremot uppmärksammat mig på att dom finns...dom har snart växt igen hela verandafönstren och blåser, gnisslar och vajar mot fönsterrutorna så dom har inte gått att undgå och det är bara att tacka och ta emot att dom talade om att nu är dom här...