Som om...

det inte räcke med den fantastiska 30-årsdagen, så hade vi sedan länge bestämt oss för att åka till Ronneby helgen efter den stora dagen.

Jag var för flera år sedan på en utbildning i Ronneby och blev väldigt förtjust i det ställe där vi bodde, jag och mina kurskamrater.
Vi bodde då på Villa Vesta. Ett härligt hus, en härlig atmosfär. När maken skulle ringa och boka rum så var det, eftersom vi för en gång skull var ute tid, till vår förvåning fullt.
Så hittade han ett annat ställe där det fanns ett rum kvar som var ledigt. Vi bokade det och sen började det gå upp för oss varför det var så fullbokat. Den årliga bilutställningshelgen i Ronneby :-)
I vilket fall som helst kom vi iväg framåt lunch i fredag. Yngsta dottern ställde upp som hundvakt. Den fantastiska hundvakt hon är.
Bilen packad och vi var på väg i ett härligt sommarväder ac: n tyvärr ur funktion så vi hörde varken radio eller varandra där vi åkte med nedvevade rutor.

Nyckeln skulle hämtas på Café Mandeltårtan.

Café Mandeltårtan

Utsikt från Mandeltårtan

Vilket ställe och vilken service! Vi kom lite för tidigt för att få tillgång till rummet så i väntan på nyckeln åt vi en fantastisk lunch på Mandeltårtan.

Vi är ju inte så planerade av oss, så i hade inte bokat nå´t inför middagen på fredagskvällen, men det fixade dom på Mandeltårtan. Tips om en bra restaurang och kvällen middag var klar.
Så begav vi oss genom den vackra parken i Ronneby brunn till huset där vi skulle bo. Villa Flora Viola i Ronneby brunns park.
Det var ett litet rum, men ett väldigt välkomnande och rent och fräscht rum.

Vilka vackra omgivningar.

Efter en eftermiddagslur så var det dags för att bege sig till det bokade bordet på restaurang...ja det var just det, ingen av oss kom ihåg vad det hette. Haha vi kunde inte annat än skatta!  Vi visste att det skulle ligga vid en stor matbutik så det skulle vi ju säkert hitta ändå.
Vi tog en promenad längs Ronnebyån mot centrum. Inga skyltar och inget annat som gjorde att vi kunde fatta var det kunde ligga. Vi hade dessutom gått mycket längre tidsmässigt, än vad vi fått veta att det skulle ta.

Till slut stannar maken en mötande promenerande man. Han var säker när vi beskrev vilken affär det skulle ligga vid. Jaha det är Thairestaurangen! Nä sa vi det var ingen thairestaurang. Han klurar lite och vi fick fram att det hette nog nå´t med mat...till slut kom han på var det måste vara.
Ett gammalt missionshus ombyggt till restaurang. JA det kände vi igen! Efter att vi sett ut som två frågetecken vad han än sa och hur han än förklarade vägen, så säger han: vet ni vad vi gör?! Jag vänder och går med er en bit! Ett stort tack till denna man som gjorde så att vi kom i tid till Ronneby Café och matställe.
Det visade sig vara ett väldigt fullbokat ställe, så det var flera som fick vända i dörren eller återkomma senare. Förstår verkligen att det var så bokat...En fantastiskt trevlig miljö, god mat och trevlig personal!

Stannade en stund och tittade på alla bilar som börjat inta staden och cruiseade fram.

Efter denna goda måltid, så tog vi samma vackra promenadväg hem.

 

En mycket bra dag blev det och vi kunde se framemot att äta en frukost på Café Mandeltårtan morgonen därpå.

Vi vaknade till en solig morgon och intog frukosten utomhus. På väg tillbaka till rummet, som vi skulle bege oss ifrån, tittade vi in i Naturum i Brunnsparken.

Jag som är uppfödd med att leta insekter, titta på alla de sorters andra djur och växter blev mäkta imponerad av detta rum. Väldigt fint gjort och intressant att se. Jag som fortfarande är i upptäckaråldern fick både lukta i olika hål och gissa vad det var och se små ålar och se en massa arbetande bin. Så spännande livet är!

Så tog vi en titt på alla fantastiska bilar som fullkomligt vällde in!

 

Vi hade inte nå´n tid att passa så på hemvägen tog vi en tur till Linslöjden och jag fick bla en ny korg där. En rund vacker korg att ha nytta av i vardagen.

Så hade jag blivit lovad att få ta en titt på Sturkö. Vi tog en avstickare både till Sturkö och Tjurkö. Så vackert! Första gången på många år som jag såg en så stor blommande sommaräng. Från Sturkö fick maken med sig en ny vedkorg.

Vi fortsatte färden och bestämde ganska snabbt att nästa stopp skulle bli en lunch i Kristianopel. Det blev en väldigt god middag istället. Intagen på Gästis .

Efter en denna goda middag intagen i en lummig trädgård på Gästis tog vi en välbehövlig promenad ner mot vattnet. Vi hann också med att besöka Rosenträdgården.

Vilken härlig trädgård...rosor i mängderoch flera andra växter...klematis och pioner och det fanns växthus med pelargoner.

När vi anlände hem framåt sen eftermiddag så tror jag att vi båda var väldigt nöjda med den här lilla resan.
Vi har förmånen att fortfarande ha väldigt roligt ihop och jag kan inte annat än känna mig väldigt tacksam!

30-årig bröllopsdag

Nu är det precis en vecka sedan...vad tiden går fort, som vi firade 30-årig bröllopsdag...vad tiden går fort!!!Trettio år låter som en evighet men vips var evigheten en period som passerade så snabbt förbi, men med så mycket oerhört mycket som den fyllts med.

Eftersom jag är 9 år yngre än maken så har jag varit gift med samma man större delen av mitt liv. Vilket fantastiskt lyckobeslut vi tog när jag bara var 21...
Han har i år precis varit gift i halva sitt liv...vilket otroligt innehållsrika år!

Givetvis så ligger det mycket jobb bakom ett långt äktenskap. Det är inget som bara löper på helt utan friktion. Det handlar om att ge och ta, kompromissa och låta varandra vara som man är...prioritera vad som är viktigt och jobba för det man tror på i smått och stort.

Livet består ju mest av vardag, så det gäller att hitta det lilla i vardagen, som blir till det stora i ett liv tillsammans.
Jag tror att vi är rätt bra på att hitta det lilla som förgyller i livet. Små, små händelser i vardagen som sänder ut signaler att man hör ihop. Vi målar inte upp stora ouppnåeliga mål, utan man tar livet lite som det kommer och på en stark grund står vi i beslutet att leva ihop och det är det vi bestämt oss för att jobba för.
Känner mig oerhört lyckligt lottad att ha det såhär!
Det händer väldigt mycket i livet mellan 21 och 51. Det har varit flytt från en etta till ett hus, som bara var en stomme till en möjlighet. Något att bygga på och det har varit ett långt och ibland väldigt slitsamt arbete att bygga och göra om och...ja ett hus blir ju aldrig färdigt...
Under de här åren har  också våra tre fantastiska döttrar fötts...ja jag är lyckligt lottad. Vilken make och vilka barn! Mycket har vi upplevt och gått igenom tillsammans hela familjen!

Äldsta dottern Linnéa

Linnéa med dotter två, Matilda

Yngsta dottern Amanda

 Alla som har barn vet att det inte är bara ett lyckorus, utan det är hårt arbete att vara förälder, men så mycket glädje det ger trots all oro och allt som man måste igenom.
Nu när barnen är vuxna så fattar man inte att det fungerade att med 3 små barn bo mitt i en byggarbetsplats gång på gång. Ena gången var man av med köket. Nästa... toaletter och badrum och vid nå´t tillfälle fick vi mitt i vintern tränga ihop oss i samma rum på övervåningen, med ett stort hål i taket mitt i vintern. Bara en presenning som skiljde oss från den vintriga isande kylan.
Vad man klarar mycket mer än man tror! Vilka utmaningar man haft under åren och vilka utmaningar man gått in i utan en tanke att backa och tänka att det här går aldrig.

Matilda, Linnéa och Amanda

Vi har också klämt ihop oss allihop sommar efter sommar och på senare år även med en av svärsönerna i en liten, liten stuga på västkusten! Et litet smultronställe där min moster i många, många år hade en stuga. Många sommarupplevelser från dessa somrar.

Nu såhär 30 år efter bröllopet har vi tre fantastiska vuxna döttrar och ett par fantastiska svärsöner, som vi har bra kontakt med och träffar så ofta det är möjligt. Vi har ett hus som är ombyggt 4 gånger och anpassat precis efter oss...med bara några meter till makens arbetsplats, möjlighet till att jobba hemma, med en liten bod som innehåller allt material vi arbetar med och där vi också kan ta emot andra som vi kan dela med oss av hantverket till. Jag älskar att vara hemma och i mitt huvud arbetar jag nästan jämt...med nya idéer och middagarna, som vi förövrigt alltid försökt äta tillsammans i en viktig daglig samling för att hinna gå igenom dagens händelser, den består ofta nu av diskussioner om hur man kan lösa sina nya idéer i de olika material som vi arbetar med.

Förra veckans bröllopsdag bjöd på överraskningar. Vi hade bara yngsta dottern hemma denna dag  och jag hämtade mat från ortens fiskeri. Så knackar det på dörren och någon frågar efter mig. Utanför står ett blomsterbud med en JÄTTEBUKETT med röda rosor!
30 röda rosor från maken! En fantastisk bukett! Vilken make!

Efter en stund knackar det på dörren igen. Ännu ett blomsterbud som den här gången frågar efter maken! En jättevacker bukett från döttrarna med sambo!
Vilka barn! Vilken dag!

Ottomannen och hans egenheter

Så bara ligger han där och funderar på något helt annat än att fortsätta promenaden

Otto är en hund som älskar allt och alla...Har alltid varit så´n och vad det är roligt! I fredags gav maken och jag oss iväg och Otto fick vara hemma med yngsta dottern. Hon är väldigt bra på att förstå sig på djur och Otto är väldigt glad i henne, så dom hade säkert en väldigt bra helg med ledigt från husse och matte. När vi kom hem blev han trots det förstås väldigt glad och viftade på hela sin långa kropp. Riktigt svårt att hålla balansen när han får hela kroppen i svajning. Han visste inte hur han skulle kunna visa all sin glädje...

I söndags hade han sen ytterligare en lyckodag. Vid promenaden med husse, så träffade han en av sina kompisar. Det är en betydligt större hund än Otto(en blandrashund) och även det en hanhund fast dubbelt så gammal som Otto. Vilken glädje när dom fick rasa runt och sno in sig och leka hej vilt. Inte nog med det. Efter det lyckoruset så träffade han på en Lagottotikvalp som bor nästan granne med oss. Dom bestämde att hon skulle komma på besök för lek på Ottos hemmaplan.

Igår kväll kom hon så...vilken enorm lycka! Dom for runt som tokiga och Otto tröttnade förstås som vanligt ALDRIG. Ibland blev dom liggande bara flämtande och tungorna blev så långa. Otto var snabbt uppe igen och gjorde små försiktiga tassrörelser framför nosen på valpen, för att försöka få igång henne. Han lyckades ganska ofta. Han la sig mitt emot henne och nafsade i luften framför henne, också ett sätt att försöka få igång henne...ingen vila här inte.
Hon var så mjuk i kroppen. Hon bara tumlade runt alldeles lätt och smidigt Otto är ju lite biffig och klunsig och dundrade mer fram, men var väldigt försiktig med henne.

När så det roliga tog slut och hon försvunnit utom synhåll, så satte han sig i hörnet av trädgården...det hörn som är åt det håll där hon bor. Han sträckte halsen uppåt som en varg och bara ylade och ylade...
När det efter all motion var läggdags så ålade han sig in under maken och min säng. Där la han sig till rätta. Mitt under sängen. Hörde honom sucka djupt ett antal gånger, sen somnade han...

Otto och hans två grannkompisar har lite konserter ibland. När man går ut för att säga till Otto att vara tyst, så hör man två andra olika skall  en bit ifrån, så dom har väl nå´n gemensam diskussion och den infinner sig oftast på kvällarna. Inte utan att man blir nyfiken på vad det handlar om.

Idag har jag gått båda dagens promenader med honom och vilken äventyrlig runda det blev ikväll...Vi kom bara några meter och skulle förbi där lagottovalpen bor. Där tog det stopp. Jag fick släpa honom efter mig. Efter ytterligare några meter, så får han upp ett spår och då är det minsann fart på honom. Det bara visslar till så sätter han av efter nå´t oerhört spännande som trampat stigen precis före oss.
När spåret försvinner, så är det tvärstopp igen...På 500 m lägger han sig ner 4 ggr och totalvägrar. Han har liksom gjort av med energin på att spåra. Till slut lyckas jag få med honom och han pinnar på rätt bra även om jag får förekomma honom lite...när han börjar nosa intensivt och sega lite så vet man att nu lägger han sig snart. Då får man vara snabb :-) Ikväll när vi nästan var hemma så gick vi förbi ytterligare ett hus där det bor två hundar. Dom brukar alltid springa på insidan av staketet och skälla ut Otto. Otto är lika glad för det, svansen går och han gnyr, men ikväll betedde Otto sig lite annorlunda. När hunden innanför staketet började skälla precis som vanligt så skäller Otto till en gång. Precis som om: Nu räcker det! Han har ju ett skall som låter som en jättehunds skall. Han sätter sen nosen i vädret och svansen i samma riktning och så bara pinnar han på snabbt och stolt en bit ifrån staketet och låtsas verkligen att han inte ser den andra hunden alls :-)

Påminner mig om hur det var tidigare i våras, när vi hade besök av en hund, som han aldrig träffat förut. Hunden kom in i köket. Satte sig med ryggen mot Otto och nosen i vädret. Otto jobbade för fullt för att få igång den. Han gjorde konster som jag aldrig någonsin sett förut! Stod på baktassarna och viftade med framtassarna och den andra hunden låtsades inte se honom. Otto snurrade runt honom och han flyttade sig lika envist och satte sig med ryggen emot Otto gång på gång.
Haha såg väldigt roligt ut och Otto var helt slut,  när han använt sig av hela sitt register och lite till för,att försöka få igång den andra hunden.
Ikväll intog Otto just den minen...ingen notis om den andra...han som annars brukar be och böna utanför staketet...