Otto vägrar

Å här tog det tvärstopp

Otto kollar hellre på utsikten

Otto har hittat en gren...mycket roligare än att promenera

Otto svalkar magen

Otto vilar ut i skuggan i köket

Otto har aldrig gillat värmen. Det brukar bli bättre när han fått av sig en del av pälsen och förra sommaren snaggade vi honom till oigenkännlighet. Folk som kom hit skrattade och sa: vad har ni gjort??? Jag skrattade lika mycket, för han såg rätt rolig ut:-)

Nästan så man fick en ny hund...en helt annan ras...han blev smal och kal och såg ännu längre ut än i vanliga fall.
I år har han varit utsatt för trimmern ett par gånger och den här gången blev det faktiskt rätt bra. Vi ville förekomma värmen genom att ge oss på en frisering lite tidigare i år.
Det hjälpte ett tag, men sen började dessa oftast mycket härliga promenader med att han vägrade gå...Det är det som händer när det är för varmt och han är ju inte ensam hund om att inte gilla värmen, men det är tvärnit!

För att försöka underlätta för honom i värmen, är första insatsen denna trimmer, men när det ändå inte hjälper, så tänker man, att det vore klokt, att gå tidigt på morgonen, vilket jag oftast har möjlighet till och sent på kvällen vilket också är helt möjligt.
Då tycker Otto bara att jag är urjobbig...
När jag går upp tidigt och börjar stöka lite i köket för att förbereda en utgång en härlig sommarmorgonen... DÅ: makar han på sig i sömnen och till slut reser han på sig och tittar bedjande på mig: SLUTA JAG SOVER JU!!!
Eftersom min plan fortfarande är att gå ut med honom, innan det har blivit för varmt, så fortsätter jag. Då reser han på sig och masar sig fram över köksgolvet, ställer sig vid den stängda dörren till TV:rummet, vänder sig om och ser hur olycklig ut som helst med sina bedjande stora bruna ögon och blinkar med sina långa, långa ögonfransar.
Det här innebär att jag ger upp, samma visa varje morgon. Jag öppnar dörren till TV:rummet och Otto går in och tar med stor möda sig upp i sin fåtölj. Rullar ihop sig och somnar bums!

Så blir det då som vanligt att vi kommer ut framåt 9.30-tiden, för då är han med på det. MEN...som idag och som många andra varma sommardagar, så kommer vi bara en bit...sen börjar han nosa ovanligt noga på nå´t, hamnar en bit bakom mig och så platt fall. Där ligger han platt på mage, med frambenen rakt fram, bakbenen rakt bakåt  parellellt med svansen.
Ser ganska roligt ut, men är ibland väldigt tålamodsprövande.Han använder samma taktik om man skulle se nå´t intressant som han gärna vill undersöka närmare. Han segar sig bakom mig, nosar och nosar och plötsligt bara lägger han sig.Där blir man stående och trots alla möjliga trix, att försöka få med honom igen blir man ofta stående till det där spännande föremålet uppenbarar sig precis intill...ett djur, en människa, som han gärna vill hälsa på. Ja man kan inte säga annat än att han älskar alla andra varelser.

Idag på promenaden hände det ca 10 gånger på vägen hem, inte att vi såg en massa spännande men, att han inte ville gå och han ser fullkomligt oberörd ut när jag försöker få honom att gå. Tittar lite åt olika håll och undrar vad jag håller på med:-)
Ibland händer det att man lyckas få honom i rörelse igen, om man kastar en godisbit, som han får söka efter, men det är inte alltid det fungerar.
Sen att det går att springa hur mycket som helst emellanåt om man får nos på nå´t intressant, det är väl en annan sak.
Efter mycket trugande och mutande och träff med en liten söt tikvalp, så kom vi till slut hem. Otto la sig innanför dörren men orkade faktiskt efter en stund, maka sig ett par meter till och ligger nu i ett favorithörn av köket. Troligtvis kommer han att ligga där och sova ett bra tag och imorgon kommer både han och jag att vakna till en dag med samma hoppfulla förutsättningar att idag ska vi gå en runda tidigt men förresten...lite sovmorgon för Otto, han ser ju så bedjande ut och lika hoppfullt kommer vi att gå ut på förmiddagen och inse efter ett tag att det var nog inte så bra att vänta med den där morgonpromenaden, åtminstone om det är en solig sommardag och det blir det väl för imorgon är det ju midsommarafton...

Fortsätter med temat dofter...

När man fortsätter att fundera över dofter som gör att man minns olika händelser, så kommer jag också att tänka på min mormor. Till skillnad från min farmor, som enbart hade mig som barnbarn sånär som på ett par månader också min lillasyster innan farmor dog, så hade min mormor fler att delas med.
Hon hade 7 barn och därmed också en hel del barnbarn...så  man var inte ensam, men jag hade bra kontakt med min mormor och hon som jag tyckte om att skriva. Eftersom vi hade långt mellan oss, så blev det brev och kort. Telefonen hade hon alltid väldigt bråttom i.
Vi hade sådär 26 mil till mormor och när vi kom dit så hade hon ofta bakat...Hon bakade släta bullar. Jag har alltid älskat släta bullar. Inget extra, utan bara en helt vanlig rund vetebulle. Hon bakade också kammar. En torr, alltså den skulle vara torr, kaka som såg ut som en kam...och den här var det faktiskt pärlsocker eller strösocker på om jag inte minns fel. Jag minns också att hennes ugn gräddade lite ojämn och att kammarna ibland blev svarta under. Man fick skrapa bort det eller äta kakan uppifrån så botten blev kvar:-)

Min mormor arbetade tidigt på morgnarna. Körde ut tidningen. När man sov hos henne vaknade man oftast när hon kom hem efter sin runda. Hon slamrade alltid högljutt i köket, när hon gjorde kokkaffe efter att ha slutat sitt morgonpass. Sedan drack hon kaffe på fat i lugn och ro i köket innan man kan upptassande.
Minns precis hur det doftade i köket av nykokt kaffe.

Mormor, till skillnad från farmor som hade pelargoner, var en älskare av Flitiga Lisa.Dom var höga och jag minns att fascinerades av att titta på de nästan genomskinliga stjälkarna. Jag tyckte att jag såg hur det transporterades vatten genom dessa stjälkar. Blommorna var höga och man doldes väl när man satt vid köksfönstret och tittade ut.
Mormors hus låg precis intill en sjukstuga, så det hände mycket utanför fönstret.
Hennes Flitiga Lisors krukor var istoppade i några veckade papperskrukor...dom klädde krukan runt om bara och var riktigt gräsgröna. Jag vet att jag hade svårt att hålla fingrarna i styr...hade väldigt gärna velat testa och se hur långt man kunde dra ut dom, men gjorde aldrig det. Fingrade bara lite längs kanten, som blev lite uttöjd.
När mormor bjöd på middag så var det ofta fläskkarée med katrinplommon och hon gjorde så god sås. Efterrätten  var en kaneldoftande fruktsoppa som hon kokat på torkade frukter. Var det riktigt sort kalas hade hon ibland gjort en gräddtårta, som en av mina morbröder undrade om hon sprungit förbi med grädde...Hon hade alltid bara ett tunt lager grädde, vilket jag tyckte om eftersom jag aldrig gillat grädde, vilket troligen beror på min allergi för komjölk.
Jordgubbsdoftande saftkräm var också nå´t som hon bjöd på och den var ibland väldigt mycket redning i. Minns att samma morbror som kommenterat om grädden en gång frågade om hon hade en sax så man kunde klippa av den:-)

Mormor hade väldig humor så hon var helt med på noterna. Hon var väl tålig och van efter så många barn...när vi barnbarn var där så sprang vi upp och ner i trapporna och jag fattar inte att hon orkade ha alla runt sig. Hennes badrum låg i källaren och där luktade det kall källare. Minns precis hur det var att gå ner dit och borsta tänderna...
Hon hade en övervåning också. Övervåningen var lite spännande för hon hade hyresgäster. Man fick inte gå upp där när hyresgästen/hyresgästerna var där, men hon hade ett rum till som vi bland sov i.
I rummen uppe luktade det lite svagt av tobak och i rummet som vi sov i var det bonader på väggarna, tavlor av leende zigenare med blåsvart hår. Precis samma hårfärg som min mormor hade. Det fanns också ett rådjurshuvud på väggen. Tyckte det var lite läskigt och när jag var riktigt liten, minns jag att jag frågade min pappa var rådjurets kropp var. Jag hade en önskan om att den kanske fanns kvar på andra sidan väggen...minns däremot inte vad jag fick för svar.

Min mormor var som sagt väldigt tålig och härdad av alla barn och barnbarn runt sig...en morgon när jag och några andra kusiner sovit över... Vi var inte så gamla...så hör jag henne säga Näe! När jag öppnar dörren in till vardagsrummet, som en av kusinerna sov i så är rummet i det närmaste fyllt med dun. Kusinen hade lyckats öppna ett så´n där lång kudde som man hade förr...ungefär som två vanliga huvudkuddar...allt dunet yrde runt i vardagsrummet...vitt, vitt, vitt...och det var bara Näe min mormor sa?! Man såg väl en antydan till trötthet, men inte så mycket mer.

I en skänk i köket förvarade hon polkagrisar och man fick ta en nå´n gång när hon sa: öppna skåpet och se vad jag har där! Du får ta en!
I skåpet doftade det pepparmint.
Jag har inte så mycket minnen av blommors doft från min mormor...verkar mest vara ätbara saker som jag minns.
Hennes stora Flitiga Lisor var tämligen doftfria...Jo jag har ett blomminne. Grusgången in till henne kantades av påskliljor...väldigt många påskliljor. När de vuxna var upptagna av att prat inne i huset, så fick jag en idé. Jag vet inte om det var så att jag tycket det tog för lång tid innan maten var färdig, men när mormor kom ut så hade jag klippt av hennes påskliljor och kokat ihop en soppa av dom...tyckte att bladen till påskliljorna var förvillande lika purjolök haha...tänker på det varje år som påskliljorna tittar upp i vår trädgård. Tur jag inte åt av det i alla fall. Mormor bara sa Näe men borta var alla hennes påskliljor!
En annan sak jag minns som jag inte kan skriva att jag har nå´t doftminne av...är alla henne små plastgubbar som var sparbössor.
Hon hade också ett troll i keramik som var en sparbössa...jag minns att jag tyckte att vi skulle ta en kniv och peta ut pengarna och se hur mycket det var. Det tyckte inte mormor. Jag kunde gå och skramla med dom sparbössorna och undra, men mormor var bestämd. Trollsparbössan har jag nu och det har aldrig hamnat några pengar i den sedan jag fick den i min ägo:-) Han står bara där i fönstret och blinkar med ena ögat och ser ut att ruva på en hemlighet...

Dofter

Med risk för att verka sentimental såhär när man är 50+, så måste jag ändå skriva lite minnen eller rättare sagt om dofter, som är ett så fantastiskt bra "medel" att använda för att minnas.

Just nu  blommor vår jättestora schersminebuske. Jag har nyligen fått lära mig att det heter så och inte jasmine, som jag trott hela mitt liv.
Bara man känner den doften, så poppar det upp en massa minnen. En händelserik semester på Bornholm, med mina föräldrar när jag var sådär 6 år. Man minns en massa saker som inträffade och som man kan skratta åt efteråt. Man minns sanddynerna, havsluften och vågorna som dånade in.

I många år hängde jag knippen med schersmine i taket i köket och en av döttrarna var lika förtjust, som jag i doften, som spred sig huset...så rullar det på...man kommer in på det ena efter det andra minnet i huvudet...bara för att man kände en doft.

Syrener och alla skolavslutningar...alla midsommarfirande människor som travade förbi hos min farmor, när vi satt uppe i hennes frontespis och fikade. Människor som bröt kvistar och tog med och prydde sig med...och då minns jag plötsligt doften av hennes kokekaffe...i små vita koppar med små olika blommor på. Det doftade av elden i järnspisen i köket och då minns jag hur hon värmde sin locktång över vedspisen och gjorde så´na där fina lockar i nacken, när hon hade satt upp sin långa grå fläta i en fin knut i nacken.

Hos farmor fick man också sitta i köket och äta hennes ovala släta bullar, som hon penslade med grädde och strösocker, innan dom serverades. Hon kallade dom för örfilar...den vitgula rullgardinen var nedrullad varma soliga, sommardagar och där satt jag och njöt av lugnet hos farmor. I skåpet intill den fasta bänken i köket fanns hennes kakor. Det var pepparkakor som smakade mycket av ingefära. Hon hade korintkakor och så gjorde hon sånadär frasiga dubbla våfflor med nå´n kräm emellan. En av kakburkarna var ljusblå och dekorerad med olika sorters fjärilar. Jag har den burken och den står alltid framme i köket...Farmor hade också en sjalett som såg nästan likadan ut som kakburken...blå botten med olika fjärilar på. Minns att jag tyckte det var konstigt att hon hade en kakburk och en sjalett som liksom hörde hop?!
Farmor...ja hon gjorde också kroppkakor...fina, grova och några som kallades för blinningar. Dom var ovala för att skiljas från dom andra, utan fläsk och bara en klick smör i mitten...Minns precis hur det doftade i köket av nykokta kroppkakor och vi åt på vita tallrikar med blåklockor på  och jo jag har faktiskt så´na själv och jag älskar dom fortfarande och känner dofterna från farmors kök när jag dukar med dom. Besticken var stora i mina små händer. Jag känner hur varmt det var bakom den neddragna rullgardinen, som alla pelargoner trängdes bakom.

Det ena minnet efter det andra påminns jag om och man skulle kunna räkna upp hur mycket som helst. Det är doften som sätter igång allt och jag förstår att det kan vara ett bra sätt att väcka minnen. Hon hade förresten också en schersminebuske men inte en så´n som vi. Hon hade en med runda bollar till blommor...Den stod precis utanför trappan på baksidan och då plötsligt kommer jag ihåg trappan på framsidan.Västerläge och kvällssol. Den trappan var det fullt med små, små, små röda spindlar på. Jag har alltid älskat alla sorters varelser och så även spindlar och jag minns hur svårt det var att gå på trappan utan att trampa på en spindel...misslyckades man blev det en röd liten fläck av den...tyckte det var så hemskt hur man så snabbt kunde släcka livet på nån annan.
På kvällen kunde jag ligga länge i hennes bäddsoffa och fascineras av harkrankarna som studsade mot det vita papptaket. Var har dom tagit vägen egentligen...sällan att jag ser nå´na nuförtiden...på morgonen fick man tvätta sig i kallvatten och det spred sig en doft av kokekaffe från köket och eld i spisen...det är otroligt vad dofterna kan sätta igång hjärnan att minnas...ska inte rabbla upp så mycket mer men en sak till...Liljekonvaljer som jag såg ikväll att dom fortfarande inte är helt överblommade. Det är ju en underbar doft och när jag var liten så brukade min pappa och jag kvällen smita iväg före morsdag och plocka liljekonvaljer. Dom gömde vi sen i förrådet och det var jättespännande och mamma blev alltid lika överraskad av att vi hade plockat liljekonvaljer till henne:-)

Egenheter

Otto väntar när vi äter

                                      

Otto är uttråkad när vi äter

Otto lyssnar på schlager

Otto lyssnar på schlager

Otto lyssnar på schlager

Innan vi skaffade hund så tänkte jag att jag skulle vilja ha en hund som är ganska egen...ja alla hundra är väl det, men det är ju ändå så att dom har lite olika drag och temperament.

Otto är verkligen ett lyckokast när det gäller egenheter och en del har vi väl inte precis arbetat ihjäl oss för att försöka få bort. Han har ju inga egenheter som är skadliga varken för nå´n annan eller honom, så han får hållas.

Han har en fåtölj vid tv:n där han får ligga men ofta försöker han att ta sig upp i soffan eller den andra fåtöljen men han vet sååå väl. Det räcker att säga: Här Otto! Här är ju din fåtölj, så lägger han sig i den.  Anledningen till att vi började med det var att han bökade runt i hela soffan och kuddar och filtar flög åt alla håll och kanter, så det fick bli en fåtölj till honom istället. Men när vi kommer upp på morgonen så ligger han allt som oftast bekvämt bland alla kuddar som han bökat till i soffan. Å just det...vi försöker inte att ta bort honom därifrån. Han har heller aldrig några anspråk på "sin" fåtölj. Vem som helst får låna den.
Ibland lägger han sig till rätta på ryggen som tex när han lyssnade på schlagerfestivalen...

När vi hämtade hem Otto från uppfödaren så sa dom att vi behövde inte oroa oss för att han åt för mycket eller för lite. Han reglerar det själv. Det har verkligen stämt. Vissa dagar äter han mindre och vissa mer och. Jag oroar mig lika lite för det med honom som när barnen reglerade sitt matintag. Var så´n hysteri ibland att dom skulle äta si eller så, men det var inget som oroade mig och jag tror att dom mått rätt bra i alla fall. Kanske inte ska jämföra de fantastiska döttrarna med hunden men ibland är det ganska lika med barn och hundar.

Ibland händer det att Otto får nå´t av vår mat i sin mat och han är så listig. Han lyssnar om vilket skåp som öppnas. Öppnar vi bara skåpet där torrfodret står, så ligger han kvar och låtsas som om han inte hört att han har fått mat i skålen. Öppnar vi kylskåpet, så kommer han lufsandes och kollar vad det är vi tar fram.

När vi lagt nå´t från kylskåpet i hans mat så går han inte till matskålen förrän han har fått lukta på våra fingrar om det är värt att bemöda sig med att resa på sig och ta rundan till matskålen:-) Han ska inte heller låtsas om att han är nöjd för han tar inte raka vägen till skålen...han tar en liten omväg, precis som om han inte vill visa hur nöjd han är men sen äter han ofta glupskt upp allt. Vilka idéer. Men han får hållas. Ganska kul är det.

När vi äter så ligger han antingen uttråkad och verkar tycka synd om sig själv att ingen har tid med honom och sen börjar han hämta skor och filtar, skor är favoriten. Han lägger skon framför sin nos en liten bit ifrån där vi sitter. Han bara väntar på att nå´n ska försöka ta den. Oftast är det maken som reser sig och vilken fart Otto får...ut genom dörren och så lägger han skon nånstans i trädgården. Ställer sig nedanför trappan och bara väntar igen...lite tjatig lek, men tydligen är den kul.
Han har aldrig förstört några skor och inget annat heller förresten...jo knopparna på lådorna i köket när han var valp...
Han är ju ensam hemma ibland, även om det inte är ofta och inte heller många timmar. Aldrig har han rört nå´t när han är ensam, men han hade en period ett tag, när vi var hemma men ute och jobbade...då hade han fått smak på kulspetspennor men det verkar han ha tröttnat på. Däremot så händer det att det ligger en kortlek framme och är man ute och jobbar och kommer in så har han spritt ut dom över köksgolvet...Han har inte förstört några bara lekt plock 52 eller nå´t:-) och han ser väldigt oskyldig ut...