Sinnesintryck...

För många år sen läste jag en bok om sinnesträning,

Sinnenas gym : en idébok om sinnesstimulering / Ann-Mari Sjösvärd, Britt Nedestam

 

 

Blev fascinerad av den och det resulterade i att jag satte igång med en utställning där man kunde uppleva olika miljöer. Studie förbundet Vuxenskolan som jag arbetade som cirkelledare redan då, nappade på min ide´. Det blev en 1- månads uppskattad utställning, som tog emot många besökare och dom kom från hela Kalmar län.

När jag för några år sen var ute på praktik på olika ställen i omsorgen så upptäckte jag, att  det poppat upp sinnesträningsrum lite varstans och det var en märklig upplevelse att se genomslagskraften på detta, som jag kände en så´n övertygelse om är en viktig bit i livet för alla. De människor, som inte genom vardagen får till sig de viktiga, att få vara med om alla dessa intryck, som så många får i sig utan att man ens tänker på det.

Tänk bara att få känna gräset under fötterna...sanden mellan tårna, känna dofter ute vid havet, dofter från ett kök när man bakar eller lagar mat, blommor och träd, regnet...värmen från asfalten en varm sommardag..höra bruset från havet, skrattmåsar/fiskmåsar...färger...Tänker man att man inte naturligt skulle få uppleva det, så känns det som ett stort hålrum i livet...

Det är inte en självklarhet för alla att få uppleva det som vi så ofta tar för givet. Det är ganska naturligt att det blir ytterligare en bit i livet som man inte delges, om/när man inte har egen förmåga att komma i närhet av så´na upplevelser.

Kände en så´n glädje, att så många i omsorgen tagit till sig detta och det var fantastisk upplevelse att få se vilka ringar på vattnet det blivit efter att personal besökt utställningen för så många år sen...De flesta hade ingen aning om att det var jag som satt upp utställningen och tagit emot besökare...
Jag hade ingen aning om vad som hänt ute på de olika platserna efter att dom besökt utställningen...
Jag har varit på arbetsplatser där sinnesträning används varje dag och det bästa med det här, är ju att se hur mycket det betyder för dom som får tillgång till den här träningen!

Efter att detta med sinnesintryck uppmärksammats i omsorgen, så blev det också mycket prat om att hur dofter kan få en att minnas...Det är nå´t som ofta slår mig...

Det poppar upp minnen gång på gång när man känner olika dofter, men mina doftminnen kommer jag att skriva om en annan gång...

Kräftätning

Så var det dags för årets andra kräftätning. Eftersom äldsta dottern och hennes sambo inte fått träffa underverket Lisbet och bestämt sig för att dyka upp här, så bestämde vi oss för att passa på att äta kräftor
tillsammans.

Strax efter lunch, denna fantastiska sensommardag var vi samlade och underverket gjorde succé igen...Otto är fortfarande lite skeptisk. Han är väldigt försiktig med henne, men vill helst inte vara i samma rum. Hon klättrar på honom och han gör ingenting..smyger bara iväg och lägger sig på en lugnare plats.

Dock har han, som aldrig bitit sönder nå´t förut gjort lite så´na hyss på sista tiden, i brist på uppmärksamhet/konkurrens kan jag tänka...För ett tag sen, när två av döttrarna var hemma var första gången, men jag har redan glömt vad det var som kom i hans väg...

När mellandottern och hennes sambo var hemma och även Lisbet och henne matte var här, så hade mellandotterns får, som  tillverkats i slöjden på mellanstadiet råkat ut för en dissekering. Det var virkat av ullgarn runt en sten. Tovat huvud och små öron...nu låg det där i delar...sten och stoppning på ett ställe och det virkade med det tovade huvudet en bit ifrån innanmätet. Öronen är fortfarande spårlöst borta...

Igår kväll var det dags igen...Den här gången hade han fått tag i en samlarbil, som maken hade på en hylla. Den var inte urtagen ur kartongen och när jag tyckte det var ovanligt tyst, så upptäckte jag Otto i färd med att försöka få upp kartongen. Jämte honom låg också makens lurar till mobilen varav det fortfarande fattas en öronplutt...:-)

Oj så han skämdes...

Innan detta hade vi emellertid hunnit sitta ute i timmar och äta kräftor med tillbehör. En fantastiskt varm kväll, även om man tydligt märker att mörkret kommer tidigt nu...
Goda kräftor, trevligt sällskap och en lugn och skön kväll, som kunde avnjutas på uteplatsen, som maken jobbat färdigt med i slutet på semestern.

Jag avrundade kvällen med ett dopp i poolen. Varmare i vattnet än i luften. En bra sensommardag och kväll...

Augusti...

Så har vi nästan kommit till mitten på augusti...
Härligt hög luft, varma dagar, varmt i vattnet, mörk grönska och så vassen som blommar...renfana och väddklint längs strandkanten...

Jag älskar den höga luften, det varma vattnet som nu är klart, den mörka grönskan, som ger mer lugn än den skira gröna på våren. Den som nästan skär i ögonen, även om den är också är vacker. Vassen som blommar och som gett mig så mycket fint grönt ullgarn, renfanan, som jag så många gånger torkat buketter av och sparat till året därpå. Väddklinten tillsammans med vassen och renfanan som påminner mig om buketterna på kräftskivans bord under min uppväxt...

Mycket roliga kräftskivor har det varit...Det var ett helt projekt hela dagen med målning av egenhändigt tillverkade hakklappar,blomplockning och dukning...

Det var ofta samma familjer, som vi hade kräftskiva ihop med... en av familjerna hade också en stor hund...en Newfoundland...minns mycket väl ett tillfälle när hunden, som hette Emma, kom in och det spretade kräftor ur mungiporna. Det som inte spretade ut ur mungiporna hade hon tuggat i sig med skal och allt...Inte verkade hon må dåligt av det heller...så vi kunde skratta gott...

Minns inte vad det blev istället för kräftor...
Nu är vi alltså inne i denna kräftätandemånad och varje år kommer min sentimentalitet, som ett brev på posten tillsammans med den höga luften och allt annat som infaller med att vi kommit så långt fram på sommaren.

Jag börjar fundera över vad jag ska göra i livet...fortfarande fast jag är lite över 50. Jag funderar på hur jag ska orka med de mörka kvällarna, kalla månaderna och alla jobbiga varma kläder och snö och halka. Låter som om jag är en negativ person men det är jag INTE. Jag vet att det kan vara mysigt med mörka vinterkvällar med tända ljus och sitta uppkrupen i soffan. Fast egentligen skulle jag helst vilja gå i ide även om jag försöker intala mig mysighetsfaktorn som faktiskt kan infalla. Känslan kommer bara över mig vid samma tidpunkt varje var jag än är, i vilken ålder jag än är och vad jag än gör...

Går ofta promenader vid vattnet och den här tiden på året har badandet stillnat, båtarna börja bli färre och det är ganska tomt ute på öarna nedanför vårt hus...En titt ut över vattnet gör mig ännu mer vemodig.
Sommargästerna bommar igen fönstren, men jag vet att än är det långt kvar till kalla dagar, nätter och påbyltande av kläder...Trots att jag vet det så är det alltid just nu i mitten på augusti som den anfaller känslan av vemod och funderingarna över vad jag ska bli och göra när jag blir stor...

Jag får nog inse att det är en del i mitt liv och fortsätta fundera över vad jag ska hitta på framöver...Det finns ju trots allt ganska mycket roligt att hitta på och mycket som man inte gjort än...Tips mottages tacksamt:-)

Sommar...

Oj det var länge sen jag skrev här...Det beror inte på att det har varit stiltje i mitt liv, utan snarare tvärtom och jag tänker inte backa tiden och börja skriva från när det var vinter och allt var vitt, vitt, vitt...
Precis som den otroliga vinter vi hade så...

Förärades vi med en fantastisk sommar...Minns inte när det var en så´n sommar senast.
Den är långt ifrån  slut än, även om termometern just nu ikväll "bara" visar +14 grader...

Sommaren inleddes med en fantastisk resa till Kroatien i juni. Maken och jag fick glädjen att ha med två döttrar och en svärson och Kroatien är ett ställe, som till och med hemkära jag kan tänka mig att åka fler gånger till. En underbar vecka, med härligt bad, sol, vacker natur, trevligt folk och god mat...

Zadar bjöd på en gammal mysig stad  mycket mysiga restauranger och gamla byggnader.

Havsorgeln besökte vi, vilket var en upplevelse och vi besökte också Hälsning till solen som vi givetvis borde ha besökt när det var mörkt, eftersom det hade varit vackert att få se ljusspelet i olika färger. Ganska smart också att solcellerna i plattan försedde gatlyset runt om med ljus.

Fantastiskt vad vår jord har att ge...om man bara tar vara på och är rädd om det vi har...

Vi bodde egentligen en liten bit utanför Zadar. Hyrde en lägenhet i ett hus som mysiga Mr Frano äger

En dag var vi på utflykt till nationalparken Krka

Krka bjöd på oerhört vackra vattenfall och även denna dag var det soligt väder och det blev också en liten båttur till Skradin en mysig liten stad

Dagen före hemfärd träffade vi äldsta dottern med sambo och shoppade en hel del inne i gamla Zadar och vi åt  middag tillsammans innan vi begav oss var sitt håll...vi bodde ett par mil ifrån varandra...
Tror vi alla var nöjda med vårvecka och var överens om att kunna åka tillbaka igen...Verkade vara den eniga åsikten av alla passagerare på flyget...

Hela världen är vit...

Konstigt...vaknade av en så verklig dröm...Jag var ute och gick med Otto och ena åkern var fylld av tofsvipor, nästa åker var fylld av starar och sen dök det upp en hel flock ljungpipare. Fast när jag nu ser fågeln framför mig såhär i vaket tillstånd, så måste det ha varit skärfläckor fast egentligen inte riktigt det heller...undrar vad det var för fågel som dök upp där i drömmen...den var mer beige än en skärfläcka...hm

I vilket fall som helst så väcktes jag ganska snabbt in i den vita verkligheten...snö, snö, snö...Hela dagen igår snöade det och igår kväll var det snöstorm. Vägen utanför har plogats tre gånger i natt. Det orange blinkande ljuset har lyst upp sovrummet. Det snöar fortfarande och Otto som älskar snön fick en förhållandevis lång promenad med tanke på vädret.

Vi tog det mest oplogade vägarna och pulsade i snön. Snön gick mig till knäna och Otto kämpade sig tappert igenom snön, lyckligt skuttandes.

Jag har alltid älskat att vara ute mycket och har oftast haft förmånen att kunna vara det. Fortfarande blir jag lika röd om kinderna, som jag blev som barn :-)

Pulsandet i snön idag påminner mig om vinterhändelser från min uppväxt...känner nästan doften av Niveasmorda kinder. Fy vad jag tycket det var kletigt och varmt på mina hettande röda vinterkinder. Så var det det där klassiska...slicka inte på räcket när det är kallt ute och man hör ju aldrig det där INTE. Tog det som så många andra barn som en uppmaning istället för en förmaning! Snabbt satte jag tungan på räcket utanför dörren och visst det stämde, tungan fastnade och jag fick tinas upp för att komma loss och jag minns, att en liten bit av skinnet på tungan lossnade.
Tänk vad mycket man var ute i alla väder...det var inga dunjackor, men man var igång och höll värmen med hemstickade ylletröjor med anorak över. Det var en liten dragkedja i anoraken och man fick trä den över huvudet och det blev lite panikkänsla varje gång. Bra plagg men varje gång trodde jag helt på allvar att mina öron skulle lossna!
Fortfarande byltar jag gärna på mig lager på lager och det är ofta ett bra sätt att hålla värmen.Förövrigt så har väl inte så sportsliga vinteraktiviteter varit nåt stort intresse för mig, men visst åkte man skidor, kälke och pulka...Skidorna gick mer bakåt än framåt, när man åkte längdåkning och backarna var få att åka i och jag var livrädd för höjder, men man gjorde sitt bästa för att ta sig ner med sina längdåkningsskidor.

Minns att jag en gång fick rätt bra fart på mina skidor...Jag stod i en backe och skulle åka nå´n gång till. Vände mig om och stod öga mot öga, nos mot näsa med en dalmatiner...Vilken fart jag fick...jag tog mig snabbt hem...minns inte riktigt sträckan mellan dalmatinmötet och när jag stod hemma och berättade om min skräckupplevelser :-)
Mycket ute var det, varm choklad, apelsiner, ostmackor och korvgrillning...precis som de Niveasmorda kindernas doft kan man ganska snabbt känna doften av både varm choklad,apelsiner, ostmacka och korvgrillning.

Mamma stickade dom varma tröjorna, mössorna, vantarna och halsdukarna. Hela kit som passade ihop...Varma härliga lovikkavantar som snön fastnade klumpvis i. Jag såg nog mest snön som en möjlighet att vara kreativ på annat sätt än att åka skidor..det byggdes och fixades i snön och en vinter byggde min pappa en stor snökoja av små runda fina snöbollar...Den var så stor så vi fick plats två stycken i den och kunde stå raka...vilket tålamod. Jag har byggt mycket snön med våra barn, saknar det nästan, men det har varit mer lyktor,djur och figurer av olika slag bord, stolar där vi sen kunde sitta och  ha lite vinterfika, men den där snökojan imponerar än...