Ibland bara är det så...

att man inte har riktigt flyt, även om det börjar bra...

Igår inhandlade jag lite nytt tyg till stolarna och soffan, lite nya småmattor och nya glada kuddöverdrag. Allt för att åtminstone få lite vår i köket, när nu vintern hänger sig kvar och bjuder på snöande mest varje dag.
Hann bara innanför dörren efter jobbet...en halvtimma till maken skulle komma hem och vi skulle äta...For runt och städade upp i köket, la på nya mattor, fixade kuddfodralen, men insåg att omklädningen av stolar och soffa skulle få vänta tills idag.

Igår kväll fick jag sen för mig att rensa ut lite egentillverkat för att skänka till dom som behöver det mer än jag.
Jag fyllde snabbt en kasse och i morse fortsatte riva runt bland sjalar, hasldukar, vävda löpare och handledsvärmare...

Fick snabbt ihop tre kassar till.
Dagen började alltså bra, full av energi och sen skulle jag bara ut med hunden i snövädret, som återigen har tilltagit i den här delen av Sverige.

Tittade in till föräldrarna en stund under promenaden. Vilken glädje att ha dom så nära och bara kunna titta in en så´n här vanlig dag i veckan.
Pappas kommentar att jag fortfarande är lika produktiv, som när jag gick i förskolan, gjorde mig lite full i skratt. Han har så rätt så, men jag vet inte om jag såg en snabb skymt av trötthet i hans uttryck, när han sa det?! Han kanske påmindes om alla projekt jag satt igång med under åren och dom bara flimrade förbi utan nå´t stopp eller paus :-) Vem som helst kan bli trött av det...

En runda med hunden och sen, sen,sen så skulle det kläs om minsann...
Ut i boden och hämta häftpistolen...då inser jag,att just det ja...det finns inga häftklamrar kvar...kanske skulle räcka till en halvt omklädd stol.

Tittar ut och ser hur snön täcker bilen mer och mer och jag som precis fått av alla våta snöiga kläder... Där tog energin plötsligt slut. Jag kunde inte för mitt liv förmå mig att ta på allt igen och ut och sopa av bilen och ge sig iväg och införskaffa häftorna...

Jag struntade i det. Det får bli en annan dag.
Planerade istället lite inför morgondagens kurser istället...och då kom jag på att jag har glömt att jag ska ha med mig fikabröd till en av dom och eftersom jag inte orkar ta mig ut å handla, så får det bli till att baka...men jag gör det sen tänker jag...

Hunden pockar på uppmärksamhet och vill ha mat och han brukar ibland få lite tonfisk i torrfodret. Jag visste att jag öppnade en burk igår och tar fram skålen...tar en stor sked och ska precis lägga det i skålen...tycker att den ser väldigt finmald ut. Då ser jag! Det är ju den hemmagjorda mandelmassan till semlorna :-) Tur jag hann att hejda mig :-)

Efter lunchen med maken tänker jag att jag ska baka...men tänker snabbt om och tar istället fram en bok...bakar gör jag sen säger jag till mig själv. Hm det här sen är inte riktigt likt mig...

Så somnar jag förstås med boken och vaknar med ett ryck av att ett billarm går gång nånstans utanför.
Upp och sätter igång med middagen. Ska göra sjömansbiff, som jag inte gjort på lääänge...samtidigt skulle jag ju kunna plocka ur ugnen med kursdeltagares alster. Sagt och gjort...jag skär det som ska i stekpannan och sen ner till källaren och glasugnen.

När jag återkommer till spisen, efter en stund, så är det nästan bränt, men jag räddar det genom att snabbt ta av det från plattan och diska ur stekpannan och så i med allt igen och sen på med vätska. Det kan stå och koka innan potatisen ska i.

Ner i källaren och plocka i en ny omgång i ugnen. När jag efter 10 minuter kommer upp i köket, så är maten helt bränd...Den här gången gick inget att räddas. Bara att slänga allt. Det är det värsta jag vet...slänga mat och det händer nästan aldrig här, men nu fanns ingen återvändo...

Tio minuter senare kommer maken hem...och jag hoppas innerligt att han inte ska säga att det doftar gott...vad blir det för mat? Han säger inget och det blir ett samtal till pizzerian och beställning av två sallader...
Till efterrätt blir det semlor denna fettisdag...
Det blev "Bettans chokladmuffins" som räddade mig återigen, när jag blev lite sen med bakandet...

Bettans chokladmuffins.

Farmors mandelkvarn, min gamla trotjänare kom till användning idag igen

Kanske är jag anspråkslös...

på livet eller bara udda...vad det nu är som är udda här i livet...

Det är inte så att jag har haft ett ovanligt lättsamt liv med raka vägar...min uppväxt var så, men sen har vägarna i livet varit krokiga och det har varit mycket kämpa på många olika plan...Livet har inte bara bestått av rosenrött skimmer, vilket jag heller aldrig nå´nsin trott att det skulle göra och det kanske har underlättat...

De krokiga vägarna beror bland annat på att jag aldrig kunnat släppa det skapande arbetena i livet, vilket inte gör livet lättare men ger livet så mycket...

Jag kanske är anspråkslös, när jag kan glädjas åt en gammal mandelkvarn som min farmor använt,
en gammal tallrik som påminner mig om kroppkaksmiddagar hos henne...dofter, ljus allt kommer tillbaka...

Jag kan glädjas åt att jag har möjlighet att allt som oftast äta frukost med min älskade make...

Jag kan glädjas åt att ha nära och bra kontakt med de utflyttade döttrarna...

Jag kan glädjas, mitt i tomheten av att inga barn längre bor hemma, att maken och jag fortfarande har väldigt roligt tillsammans efter sååå många år...

Jag kan glädjas åt en tesil vid frukostbordet, som påminner om en älskad äldsta dotter som flyttat hemifrån för många år sen...

Jag kan glädjas åt en gul liten keramikkyckling som en älskad mellandotter förärade oss en gång och som påminner mig så mycket om henne...alltså själva formspråket :-)

Jag kan glädjas åt målningar som barnen gjort när dom var små och som hänger i vardagsrummet...
Målningar som säger så mycket om vilka dom är...

Jag kan glädjas åt skulpturer som en älskad yngsta dotter gjort...det påminner om hårt arbete...

Jag kan glädjas åt allt min lillasyster faktiskt tog på sig av det jag stickat till henne..en stor eloge till henne!!! Jag kan glädjas åt konserter vi besökte tillsammans...

Jag kan glädjas åt en träslev och ett träfat som min lillebror förärade oss när han blivit klar med de i slöjden...för att inte tala om ett underbart päron i lera...en spricka i, men hoplimmat igen...

Åh det finns så mycket att räkna upp...

Jag kan glädjas åt vackra vantar och sockar som min mamma stickat och allt hon tillät mig göra i form av pysslande och skapande...
Dunket från vävstolen när jag skulle sova...
Jag kan glädjas åt allt jag minns min pappa och jag gjort tillsammans...målat, ritat, gjort en applikation när vi var hemma och var sjuka, bada med kläderna på i badkaret och se hur den plisserade kjolen flöt så vackert runt mig...i smyg plocka liljekonvaljer till morsdag och sedan gömma dom, göra kaffe på sängen till min mamma
Pennorna jag fick låna ur lådan när jag besökte hans jobb...
Mörkrummet och spänningen när bilderna kom fram på fotopappret...

Jo det finns mängder att räkna upp...

Jag kan glädjas åt en solig promenad med en lycklig hund
Jag kan glädjas åt att komma in efter en regnig, kylig promenad med en lycklig hund
Jag kan titta i evighet på alla småfåglar och deras beteende...

Jag kan glädjas åt alla dessa möten jag har i livet...
Alla dessa fantastiska människor som varit med om både det ena och andra...
Människor som alla på sitt sätt berikar livet mer än vad dom själva tror...
Vilken förmån jag har att möta alla dessa olika människor som finns här runt mig!!!

Jag kan glädjas åt några bilder gjorda av en kusin...påminnas om hur mycket roligt vi haft tillsammans...
Jag kan glädjas mitt i sorgen efter en älskad moster, när jag påminns om allt vi var med om tillsammans...
Jag kan glädjas när jag ser orgeln som står hos oss och som en älskad morbror skänkt yngsta dottern...
...likaså när jag ser vår underbara omfamnande fåtölj, som kommer från honom, så kan jag påminnas mitt i saknaden av honom mitt i vardagen här och nu, om alla galna idéer och skratt...

Ja jag skulle kunna räkna upp saker i det oändliga och känner mig lyckligt lottad som kan glädjas över "små" saker i vardagen...så mycket vardag som det finns och man måste helt enkelt lägga manken till att hitta det där lilla i nuet, som så lätt går en förbi annars...

Det kommer allt som oftast över mig att jag kanske är hopplöst positiv, naiv... men som idag när jag gjorde degen till nyårsaftonens efterrätt och fick använda farmors gamla mandelkvarn och malde mandeln på en likadan tallrik som hon hade...det är vardagsglädje...och när jag tänker på att jag imorgon ska ta upp hallon ur frysen och garnera efterrätten...så påminns jag om hur fantastiskt vackert ett hallon kan vara...för att inte tala om doften..

Å då kan jag inte låta bli att  påminnas om de frusna smultronen som min mamma alltid bjuder på, på julafton...tänk att såhär mitt i mörker och kyla...att få en smak av sommaren...i all anspråkslöshet...

I alla väder...

Jag har alltid trivts med att vara mycket utomhus. Förutom att jag har svårt att vänja mig vid mörkret, som kommer tidigare för varje dag den här årstiden, så trivs jag med mycket utevistelser. Kylan tycker jag blir jobbigare och jobbigare med åren, men det är ju ändå fantastiskt med alla årstider, som vi har förmånen att ha.

Även om det kan känns motig, att behöva ta på sig tjocka och varma kläder en kall vinterdag, så är det ändå skönt när man väl kommer ut.

Jag är van sen min uppväxt att vara ute i alla väder och kan än minnas hur härligt det var, när man efter en kall dag kom in i värmen och kinderna var lika röda då, som dom blir än idag, när jag har varit ute.

Sedan vi köpte hund för ett antal år sedan och man verkligen är tvungen att ta sig ut i alla väder, så uppskattar jag ännu mer, att man verkligen kommer ut på långa promenader varje dag...i regn, snö, kyla, värme, dimma, dis, i blåst, i mörker och ljusa sommardagar...

Som idag...en blåsig kylig oktoberdag...Otto och jag tog en tvåtimmarsrunda längs vattnet och längst ut på udden på orten där vi bor.
Eftersom Otto är en morgontrött hund så kom vi hem lagom till lunch.Han slocknade omedelbart på golvet. Hade varit rätt skönt att göra precis som han, även om jag nuförtiden kräver lite mer behagligt underlag att sova på än ett hårt trägolv:-) För mig blev det lunch tillsammans med maken och sen på med de varma kläderna igen för att ta vara på nyponen utanför köksfönstret. Dom har varit mitt dåliga samvete ett bra tag och nu vet jag inte om dom klarar fler frostnätter. Sagt och gjort...drygt två liter nypon lyckades jag, att få ihop inom min räckvidd. Det fanns mycket röda bär/frukter ovanför mitt huvud, som jag inte räckte och som kanske fåglarna gläds åt istället. Fingrarna var stela och behövde tinas upp när jag kom in, men eftersom jag tycker att det känns bra att ta tillvara vad naturen har att ge så kände jag mig riktigt nöjd.

Tar sig friheter

Otto brukar inte få vara i soffan, när vi sitter där och tittar på TV:n och även försöker höra vad som sägs. Tar han sig upp i soffan så kör han runt och buffar bort en del av kuddarna. Efter kuddkriget, så får han ett lejonlikt ljud, bökar, skäller till och kråmar sig och far runt för att till slut, enligt honom ha lagom mycket kuddar kvar. Då lägger han sig i hörnet på hörnsoffan och har kuddarna som en mur runt sig. Där slocknar han och kan ligga en stund, även om det kan ta lite tid innan han kommer till ro.

Det går varken att se på TV:n för alla kuddar, som man måste ducka för och man hör heller ingenting genom det lejonlika ljud, som han åstadkommer.

Vi har därmed kommit överens, åtminstone vi tvåfota, att han får vara i en fåtölj istället. För det mesta går det bra...Otto vet om den regeln, men när man kommer upp på morgonen hittar man honom allt som oftast tagit sig friheten att somna i soffan och kuddarna ligger lite överallt i rummet.

Det händer också ibland att han gör sina små försök att tränga sig upp när vi sitter där...
Igår kväll lyckades han ...Jag satt med benen för den plats där han spanat in att han skulle kunna få plats...

Med min blick vänd mot TV:n och vänd från Otto, så känner jag bara en tyngd på min fot...Det är Otto som helt fräckt tar ett kliv upp med ena tassen på min fot, använda den som ett trappsteg, för att sen skjuta ifrån ordentligt och ta sig upp i soffan över mina ben...där börjar sen detta buffande med kuddar och lejonlika ljud...och efter en stund slocknar han omringad av kuddarna och lugnet lägger sig över rummet...

Kreativitet...

Jag är och har alltid varit hopplös, med alla tankar och idéer som poppar upp i mitt huvud i stort sett dygnet runt...Det beror i och för sig lite på hur man ser det om man kallar det för hopplös eller nå´t mer positivt:-)
Det skulle säkert ibland vara nyttigt för hjärnan att ta lite paus...får kanske öva lite mer på det, men är inte riktigt säker på att jag vill...
Nu är det ju inte bara jag som har saker som poppar upp i huvudet...I det jobb som jag har och har haft de drygt senaste 30 åren, att vara hendledare i diverse hantverk, så möts man av så mycket kreativa människor, som inspirerar i vardagen och som kommer med infallsvinklar och tankar som man inte tänkt på själv och som ständigt får mig att tänka till, tänka om och tänka nytt...testa, testa, testa...

Jag fascineras ofta av mötet med alla olika människor som jag träffar. Unga, gamla, stora och små grupper och ibland blir det väldigt påtagligt hur man i en grupp påverkas av skapandet...
När jag möter deltagare och ska gå igenom praktiska saker, lite teori om hur saker och ting fungerar...så haglar frågorna och det är ett surr i hela rummet. Eftersom jag tycker det är värdefullt för deltagarna, att komma igång att jobba, så fort som möjligt så blir ofta pratet inte så långvarigt...man kan ta lite efter hand...

Det plockas bland material och verktyg...funderas och undras...Efter en stund har alla satt sig, men fortfarande hänger surret kvar i rummet...Så plötsligt hör man hur tystnaden lägger sig! Det blir så påtagligt...inte en knäpp hörs...man klurar och funderar och man riktigt ser utanpå hur det rör sig inne i varje person...
Varje gång likadant och varje gång blir jag lika fascinerad!!!
Deltagarna sitter som uppslukade, av det om har i tankarna. Det som hörs är bara en del som resonerar lite tyst med sig själva eller frågar grannen eller kommer till mig och undrar över nå´t...Det är intressant att höra resonemanget och hur tankarna går...
Kreativiteten flödar och man glömmer tid och rum...
Det här måste vara ett "tillstånd", om man får kalla det så, som är viktigt och nyttigt för alla...Jag tror inte jag är ensam om att känna det!
Man bara hoppas att man åtminstone kan förmedla lite av det som det har gett och betytt för mig så länge jag kan minnas...

Ledig dag...

Hör hur regnet smattrar på fönstret.
Det är som gjort för sovmorgon denna lediga regniga dag.
Jag vet att rörmokaren ska komma runt7.30. Vi ska byta värmesystem och vi, mest maken, ska slippa jobba med ved nästan alla dygnets vakna lediga timmar, som han gjort de dryga 30 å som vi bott här.
Det känns så bra! Bara tanken på detta gör att jag piggnar till ännu mer.

Vid 7-tiden kliver jag upp och jag hör rörmokaren strax därefter.
Jag rensar min mail, sätter på te och jag ser den förnärmade blicken från Otto. Den säger att han absolut inte tänkt gå upp än!!!
Han har lagt sig tillrätta i en av fåtöljena med fårskinn. Rullat ihop sig och kikar bara lite över tassen på mig. Verkar fundera över vad i hela friden jag håller på med?!Såhär dags en ledig dag!!!
Jag försöker vara lite tystare och snart lägger han sig tillrätta och somnar igen.

Jag dricker te och äter skorpor framför tv:s morgonprogram...minns inte när det hände sist.
Vilken härlig regnig morgon!
Det blir frukost ihop med maken och jag börjar att fundera på promenaden med Otto, som borde göras...fast det regnar ännu mer nu.
Otto verkar tänka detsamma...han ålar ner från fåtöljen, sätter sig vid dörren och tror han vill gå ut...fast bara tror...
Jag öppnar dörren och vid åsynen av den regnvåta trappan så funderar han en stund, sen vänder han och går in.
Till slut intalar jag mig, att det är säkert jätteskönt med en regnpromenad!!! På med stövlar och regnkappa. De rutiga stövlarna blir man glad av i ett gråväder, som idag. Regnkappan likaså...bara synd att man inte blir dubbelt så glad av att använda dom tillsammans...Dom passar liksom inte alls med varandra!

I vilket fall som helst, så är jag fast besluten att stega ut i regnet...
Otto däremot tänker nå´t helt annat...Han går och gömmer sig när halsbandet ska på. Han hämtar en skorpa som han fått till frukost och som han bara leker med. Ställer sig på behörigt avstånd med skorpan på tvären i munnen. Å svansen går...Han talar det tydliga språket, att han har tänkt leka inne istället.Till slut tröttnar jag och går utanför dörren...tänker bara rensa lite i blomkrukorna. Då får Otto fart och är helt övertygad om att han vill gå ut!
Jodå jag går förstås in igen och så på med selen. Det går lite bättre än vanligt...i vanliga fall gör han sig tung och lealös och det är nästan omöjligt, att få på honom selen...Lite som alla de barn,som man har tagit på overaller under alla vintrar genom åren...finns liksom ingen styrsel alls, men idag går det riktigt bra!
I vanliga fall tar han också en runda in igen och ett varv upp i trappan, innan vi väl är på väg ut,men inte idag. Han vill verkligen ut i regnet!
Det blir en timmes promenad i ett kallt duggregn och när vi nästan är hemma så har regnet ökat...Nu är det definitivt inte bara dugg längre...

Vi tar en runda förbi badplatsen nedanför vårt hus. Där får Otto rena glädjefnattet! Far som en stolle fram och tillbaka, runt, runt...

Tänk att en regnig ledig dag kunde göra både Otto och mig så pigga...
När vi kom in var det nästa ryck...han for runt i huset och mattorna låg till slut i små knöliga högar.
Efter att ha lugnat ner sig och en stund suttit och betraktat mitt bloggande så satte han igång med att kasta ner alla kuddar från kökssoffan för att sen lägga sig till rätta i ena hörnet och somna...

Längs stranden...

Otto och jag går ofta längs stranden när vi är ute tillsammans. En morgon nu i veckan plockade jag med mig lite av blommorna som växer längs vår väg...De väcker så mycket minnen...både färgerna och dofterna...

Ett par av de som jag plockade doftar väldigt starkt...Vänderoten...som doftar som nå´n sorts parfymerad talk...minns att jag fick den associationen när jag var liten.
När jag känner doften så påminns jag om de härliga somrar jag hade förmånen att tillbringa på ön Blå Jungfrun.

Min pappa som alltid varit och är väldigt naturintresserad var under ett antal somrar vakt/guide på denna spännande ö. Familjen följde med och jag som verkar ha ärvt min fars intresse för naturen läste broschyren om ön tills jag kunde den utantill. Baksidan bestod av bilder på de växter som man kunde hitta på ön.
Kommer nog ihåg dom flesta av dom än...Det var bla  Axveronika, Getrams, Teveronika, Fackelblomster så var det ju Ljung, Blåbär, Liljekonvaljer, Strandvial...och det var Kråkbär...Minns doften av varm barrskog som ön till vissa delar består av och även den lummiga lövskogen där solen spelade genom trädkronorna. Så fantassikt att få ha det här i sin ryggsäck... alla dessa upplevelser som man bär med sig.
Minns chocken när lillasyster knäppt upp sin barnstol, som hon åkte i på pappas rygg. När han hoppade över en bergsklyfta så flög hon av och landade mirakulöst på en liten grästuva. Vilken otrolig tur! Ingen vågade tänka på vad som kunde ha hänt även om tankarna snuddade vid ändå.
Denna bärstol bar också min pappa vatten i, i stora dunkar. Man fick transportera det från båten med turister, som kom från Oskarshamn. Varma sommardagar fick han bära de tunga dunkarna över halva ön för att komma till den stuga där vi bodde.
Varmt och svettigt och man kunde nästan tro att dunken läckt...
Det var förstås inte alltid varmt och härligt väder, utan ibland var det storm och då kunde man inte få varken mat eller vatten med båten från land, eftersom det inte gick att lägga till då. Maten beställdes via radio till brandstationen i Oskarshamn. Vid några tillfällen gick båten ut med proviant till oss trots oväder och turistfri båt. Vakten/guiden på ön hade tillgång till en liten platsbåt som man kunde åka runt ön med och kolla läget. Med den lilla båten fick vi vid nå´t tillfälle möta upp passagerarbåten och så lastades vår proviant i en tygsäck som lastades över till vår lilla båt. Ibland fullkomligt rök vattnet upp på klipporna.
Fast tiden på ön bestod också av den tystnad som lade sig över ön när båda turistbåtarna försvann bort mot land. Jag har alltid älskat tystnaden och man kunde sitta länge, länge på klipporna och lyssna på tystnaden och ibland förvånades man av att det inte var helt tyst...man kunde med viss vindar ibland höra motorljud från Öland...

Så mycket minnen som kommer upp pga av doften från Vänderoten...den är en stor del av Blå Jungfrun för
mig.
För att återgå till den bukett som jag hade med mig hem en morgon nu i veckan, så innehöll den förutom Vänderoten... Renfana, som jag  många år torkade och hängde i taket. Det var också Rödklint och den lite starkt doftande Gulmåran och så lite vasstrån...dom som ger så härlig grön färg när man färgar ullgarn. hade dille på det ett tag...
Kombinationen av Rödklint, Renfana och Vass påminner om det buketter vi alltid hade på bordet i min uppväxts kräftskivor tillsammans med Elfvinarna. Mycket roligt, mycket oförglömliga upptåg :-)
Det var mycket färg och måla egna haklappar, dukar och ibland blev det en och annan ansiktsmålning:-)

Morgonbuketten innehöll också Rölleka, som jag under en period i livet torkade till te...så var det Ängskovall och/eller Skogskovall vilka jag aldrig lär mig att skilja på...

Ytterligare en blomma som kom med hem var Videörten som jag alltid måte kolla i min flora om, för så fort jag ser den poppar det upp i mitt huvud att det är Tulkört men det är ju felfelfel...och jag tror varje gång att jag har rätt, men så kommer floran fram och visar mig hur fel jag har och dom är ju inte ens lika....undrar om jag ska kunna få in detta i min hjärna någon gång.

Så mycket den här morgonens skörd lockade fram ur mitt minne...