Utsikt över taken...

Utsikt in mot Kvarnholmen
genom solrosorna på balkongen.


Kalmar slott långt bort över taken.





Utsikt mot Öland långt där borta...








Från fredag eftermiddag till söndag kväll hann jag med att jobba drygt 34 timmar...Måndag var lite återhämtande och diverse ärende...Igår var det en del inbokade besök så jag hade kompledigt och i samband med det hämtades också yngsta dottern hem ifrån att ha bott i mellandotterns och hennes sambos lägenhet när dom var på Sicilien, där dom överraskade oss alla med att förlova sig...Grattis till dom igen!
Kunde inte låta bli att ta en del bilder ifrån deras lägenhet...Dom har en helt fantastisk utsikt över alla hustak i Kvarnholmen. Jag har alltid fascinerats av titta ut över alla olika taks utseende....färger och former och så horisonten långt där borta och här man kan bara sitta och drömma sig bort...Precis som när jag var liten...och som jag upplevde det ganska ofta var med min pappa på hans jobb. Han arbetade högst upp i en takvåning bara en gata intill, där nu mellandottern har lägenhet. Jag satt ofta och tittade ut från pappas jobbarfönster...ut mot alla olika takbeläggningar, färger, skorstenar, former och alla de där svängande plåt"figurerna" längst upp på skorstenarna...skorstensapa kallades dom för...

Glad hund

Idag är jag ledig och jag hann att gå en lång promenad med vår glada hund. Jag ser alltid fram emot att kunna gå lite längre så´na här hellediga dagar.

Det finns mycket positiv energi i Ottohund och den smittar av sig på dom flesta.
Det som är jobbigt att promenera med denna glada hund är att han vill hälsa på allt och alla och det går ju inte rent tidsmässigt men som jag skrivit förut så är det många hundar som inte får hälsa på andra hundar och det som är Ottos lyckligaste stund på hela dagen:-)

Dagen började bra idag i alla fall när vi möte en stilig stor Ridge Back som var lite försiktig för han hade blivit attackerad av en annan hund en gång. (Å vad jag blir trött på folk som har hundar som ger sig på andra hundar...har råkat ut för det ett antal gånger och ägarna verkar inte bry sig...)
Hälsningen gick bra och den stilige Ridge Backen sträckte sig också mot mig och ville bli hälsad på. Efteråt tackade hussen för att dom fått träffa en så glad och rolig hund...inte utan att man blir lite stolt över denna överlyckliga hundrackare som trots att han själv blev attackerad tidigare i somras och precis undkom att bli biten fortfarande viftar på svansen så fort han ser en annan hund:-)

Vi får ofta höra att det är en så glad och trevlig hund och han får tom beröm hos veterinären för att han är som han är:-) Inget vi kan ta äran åt oss för han är helt enkelt född till att vara lycklig! Men envis är han och efter att fått ha börjat morgonen så lyckligt att faktiskt få hälsa på en annan hund så träffar vi på en som inte får hälsa...Otto vägrar gå och den andra hundägaren stannar med sin hund. När vi kommit en bit så bestämmer sig dom för att börja gå efter oss och det var nästan omöjligt att få med sig Otto. Han satte sig och han lade sig och gick bakåt istället för framåt och det blev en mindre angenäm promenad...då tutar en bil på oss och där sitter hussen med Ridge Backen. Han som tackade för att dom fått hälsa och att dom fått träffa en så rolig hund på morgonen!!!Han vinkar, skrattar hjärtligt och jag inser att vi på morgonen verkligen gjort nå´n annan glad bara genom att Otto bara är som han är!!! Han kör förbi vår bakåtsträvande hund som ju bara vill få hälsa men det blir inget med det den här gången.

Får väl nämna att det inte är enbart andra hundar han är tokigt glad i...när man ibland varit borta ett tag och man kommer hem igen så viftar han på hela bakdelen så han trillar omkull och lägger sig på sidan och fortsätter att kråma sig...

Denna kloka glada hund...

I helgen åt vi som jag tidigare skrev kräftor i växthuset. Eftersom det blev väldigt trångt där inne med bord och extra stolar så fick inte Ottohund vara med. Han bestämde sig då för att gå upp och lägga sig på balkongen med god utsikt över oss kräftätandes människor.

Det tog inte lång stund förrän han lade sina stora lurviga tassar uppe på balkongräcket och ylandes talade om hur ledsen han var för att inte få vara med. Jag som kan vara lite sträng och bestämd tyckte att det kan vi inte falla för utan först får han bli tyst och vi måste få hinna äta...han måste lära sig...

Efter ett tag fick han emellertid komma ner och ut till oss och han blev helt galet glad...undersökte allt och alla och åt jord och försökte förtära en av mina konstgjorda skalbaggar som huserar därute...undrar vad veterinären sagt om han hade hamnat där med en stor skalbagge i magen.

Till slut upptäckte han till sin glädje att det stod en vattenkanna bakom en stol. Han började undersöka tratten(strilen har för länge sen försvunnit). Sträckte tungan ner i tratten så lång det gick och fick upp några kvarstannade vattendroppar...när det inte längre fanns nå´t vatten att slicka i sig där så förvånar han oss med att:

bita i handtaget och flytta kannan närmare sig. Sen tar han tassen lägger den bestämt på pipen så att han lutar den lite lagom så det rinner ut vatten som lägger sig i en liten pöl mitt framför honom. Han slickar i sig vattnet och vi som är riktigt förvånad över hur klok hund vi har tänker ändå att vi kan inte ha vattenpölar där vi sitter men Otto ger sig inte. Vi flyttar undan kannan och han tar ett bestämt tag med tänderna runt handtaget, lyfter kannan intill sig och gör om proceduren med tassen på pipen lagom mycket för att hälla ut vatten i en pöl och sen dricka...
Han gör det här några gånger i rad och vi blir lika imponerade gång på gång:-)

Själv ser han ut som om det vore det självklaraste i världen:-)

Kräftätning och grekiskt

När man har ledigt några enstaka dagar då och då så hinner man otroligt mycket...i helgen till exempel...Fredagskvällen dukade vi upp för kräftätning i växthuset...detta växthuset som gör mig så oerhört glad varje dag...Det är lite som att komma till en annan värld att kliva in i det medelhavsklimat som slår emot när man öppnar dörren.
Vid kräftätningen under fredagskväll hade det hunnit bli ett riktigt behagligt klimat att kunna sitta och äta i.

Lördagen åkte vi först ut i skogen och hittade en och annan kantarell, nå´n Karl-Johan, blodriska och smörsopp. Jag har köpt en mindre svampkorg för att kunna få uppleva känslan av att ha plockat en hel korg full med svamp men det lyckades inte i alla fall...Så många människor hittar litervis men det gör aldrig vi,fast man blir oerhört glad för det lilla man hittar...Kvällen hade maken bestämt att det skulle ätas grekiskt i växthuset, så kvällens måltid bestod av en grekisk bondsallad, lantbröd doppat i flingsalt och en riktigt god olivolja och egenhändigt plockad svamp från småländska skogar.

Söndagen hade vi tänk bege oss ut på sjön och ta oss i land på en ö och bada årets första dopp i Östersjön men morgonen bjöd på mulet väder så vi bestämde oss för att vänta med båtturen och satsa på söndagsfika på caféet i Berga. Så det blev ett trevligt besök där och gott fika! Vilket härligt ställe!!!
När vi kom hem packade vi matsäck med mackor och dricka och begav oss ut i båten och landade på en ö inte så långt från land. Det småduggade men det blev ett dopp och så uppätning av matsäcken efter ett par timmar bar det av hem. Helt fantastiskt skönt var det, att äntligen ta sig ut med båten. Tänk vad man plötsligt kan få gjort en del...saker som man länge tänkt att man skulle göra...

En vardagskväll...

Den här veckan har maken börjat arbeta efter 4 veckors semester. Själv har jag arbetat hela sommaren...blev inge semester i år och de lediga dagar jag har haft har jag sett till att få in kurser här hemma hos oss...

Efter att igår ha arbetat två nätter och sovit till framåt lunch igår så var de som vanligt lite vardagsbestyr här hemma...Jag är väldigt hemmakär och kan njuta av att få laga middag till familjen i lugn och ro och kolla lite hur det har växt i växthuset och inspektera andra små saker som hänt, sen jag senast var i vaket tillstånd dagtid:-)Igår hade tex min frösådda svart pensé börjat blomma:-)Vilken lycka!

Igår efter middagen förslog jag att vi skulle ut i skogen och leta svamp...eftersom jag har en man som oftast är med på det jag föreslår så kom vi ganska omgående iväg.

Vi hittar aldrig en massa kantareller men vi hittade lite i alla fall. Vi kom också hem med en stor bukett med nysört och rölleka och en alldeles slutkörd hund som hade hoppat över stubbar och ris och fått upp spår på diverse varelser.
Kvällen avslutades med kantarellmackor...det räckte till två var! Sedan blev det ett bad för mig i poolen innan det var läggdags.

Det händer att....

jag känner mig lite udda...
I min uppväxt förstod jag aldrig det med att man ville vara likadant klädd som nå´n annan...klädsel var för mig nå´t personligt.
Jag hade alltid mycket kompisar men trivdes också bra med att vara ensam...kunde längta efter det ibland när det var mycket folk omkring...
Jag visste vad jag ville och jag gjorde inte det jag själv inte kunde stå för eller ville göra...Ibland undrar jag hur jag blev så´n?! Mycket grupptryck var det då också, även om det var länge sen jag var i tonåren, men jag kände mig alltid accepterad av alla runt omkring.

Mina föräldrar måste ha gett mig en tro på mig själv och fått mig att förstå att jag har ett egenvärde för den jag är, inte genom att dras med och göra saker för att andra gör det...inte att bli bekräftad genom andra...Kan det ligga nå´t i det?
Jag funderar ofta över hur det kommer sig att jag blev som jag blev...har aldrig tyckt att det varit jobbigt att säga nej till saker som jag inte vill dras med i...tyckte att det var ganska enkelt att vara i tonåren. Jag visste var jag stod och visste att det handlade om att visa varandra respekt och att ge och ta...jag fick också lära mig att ta konsekvenserna av mitt handlande...

Så enkelt det låter och jag minns det precis så...fast jag vet att för många är det långt ifrån så enkelt. Känner mig oerhört tacksam för att jag har fått en så´n grund att stå på som livet igenom gett mig trygghet.
Nå´t mer jag fick lära mig är att inte ta saker för givet och att glädjas åt vardagliga saker i tillvaron...förmågan att se det lilla...Vad det har hjälpt mig genom mycket!

Som jag skrev förut så har jag alltid vetat vad jag vill...Jag säger inte att det alltid är lätt eftersom tex det jag egentligen vill arbeta med är mitt konsthantverkande och det är knappast en möjlig tanke...Den finns med mig hela tiden och jag slits mellan att inte kunna göra det jag verkligen vill och ändå aldrig kunna släppa önskan samtidigt som jag vet att man måste försörja sig...
Nej det här är verkligen en ständig kamp med mig själv, samtidigt som detta drömmande håller mig igång och jag ständigt hittar möjligheter till att plocka in så mycket det bara går i mitt liv vad det gäller konst och hantverk.

Det är inte alltid heller lätt att stå på sig i sina beslut men jag hade aldrig klarat att leva på ett annat sätt...så där är det inte mycket till val men jag har alltid känt mig uppbackad från folk runt om mig.

När jag slutade grundskolan och inte kom in på den linjen jag ville men blev erbjuden andra linjer så tackade jag nej till gymnasiet. Knasigt beslut tyckte säkert många, men jag funderar ibland på hur annorlunda mitt liv hade varit om jag inte tagit det beslutet...

På den tiden var det i princip så att man bara kunde välja om man ville gå i skola eller börja jobba och jag beslöt mig då för att försöka få arbeta med keramik och fick ett arbete inom keramikindustrin och där träffade jag min nuvarande man...
Visst är livet spännande...mycket tillfälligheter om det nu är tillfälligheter...och mycket krokiga vägar har det varit i mitt liv. Sååå spännande!

När jag fyllt 20 blev vi ägare till ett litet hus som sedan byggts ut efter behov...När jag fyllt 21 berättade jag för mina föräldrar,att nu tänkte jag gifta mig.
Jag som aldrig fattat hur man kunde bestämma sig för något sådant...Lätt chockade var nog föräldrarna, men jag fick också höra att dom visste att jag inte brukar ta beslut som var tveksamma och dom trodde på mig även här.
Minns att min pappa sa på bröllopet: hon har alltid vetat vad hon vill och har ett gott omdöme så vi litar helt på att det är rätt beslut:-) Hon är bestämd och det skulle min nuvarande man ta som en komplimang...Han fick också in en parentes om att jag också var en bohem;-)
Som sagt jag har nog alltid varit lite udda men har alltid blivit accepterad för den jag är och det kan jag också ibland förundras över. Många känner sig inte accepterade för att man inte är som alla andra hur man nu skulle kunna var som alla andra...

Beslutet som togs för i år 29 år sen visade sig vara ett riktigt ok beslut:-) Jag får ofta frågan hur man kan klara att vara tillsammans så länge med nå´n?! Hur gör ni? Hur lyckas ni med det? Ge några tips!
Jag känner mig alltså allt som oftast udda som person även i det här sammanhanget men trivs riktigt bra med det:-)

Har funderat på vad man skulle kunna ge för tips och det är inte helt lätt...låter så fjuttigt att sätta ord på det som gör att man har tillgång till nå´t så stort som att ha en så lång relation med en annan människa...

Här kommer nog åter det in att jag fått lära mig att ta vara på det lilla i tillvaron, som gör att man får vara med om det här stora...att uppskatta saker i vardagen, för livet består ju mest av vardag...eller hur?
Det finns massor av småsaker i vardagen...lite "vardagsromantik" som kan bestå av diverse till synes fjuttiga saker men som är så viktiga för att underhålla och arbeta på en långvarig relation.
Nu till n´t ännu konstigare...vi har dessutom fortfarande väldigt roligt tillsammans och hur udda låter inte det? Vi har tre fantastiska barn som numera är vuxna och vi trivs även med dom och deras respektive...så lyckligt lottad man kan vara.

Ett förhållande gör sig inte själv, så självklart måste man vara beredd på att arbeta för det man tror på och det är ju mycket ge och ta och låta varandra vara den man är. Här har jag en fantastisk man som aldrig försökt att ändra på mig trots min impulsivitet och alla idéer och projekt som jag ständigt har på gång och han är också en av de få människor i livet som jag har träffat som är fullkomligt oegoistisk när det gäller att ge och ta. Jag måste haft tur som tackade nej till den där platsen på gymnasiet för många, många år sen...