Det händer att....

jag känner mig lite udda...
I min uppväxt förstod jag aldrig det med att man ville vara likadant klädd som nå´n annan...klädsel var för mig nå´t personligt.
Jag hade alltid mycket kompisar men trivdes också bra med att vara ensam...kunde längta efter det ibland när det var mycket folk omkring...
Jag visste vad jag ville och jag gjorde inte det jag själv inte kunde stå för eller ville göra...Ibland undrar jag hur jag blev så´n?! Mycket grupptryck var det då också, även om det var länge sen jag var i tonåren, men jag kände mig alltid accepterad av alla runt omkring.

Mina föräldrar måste ha gett mig en tro på mig själv och fått mig att förstå att jag har ett egenvärde för den jag är, inte genom att dras med och göra saker för att andra gör det...inte att bli bekräftad genom andra...Kan det ligga nå´t i det?
Jag funderar ofta över hur det kommer sig att jag blev som jag blev...har aldrig tyckt att det varit jobbigt att säga nej till saker som jag inte vill dras med i...tyckte att det var ganska enkelt att vara i tonåren. Jag visste var jag stod och visste att det handlade om att visa varandra respekt och att ge och ta...jag fick också lära mig att ta konsekvenserna av mitt handlande...

Så enkelt det låter och jag minns det precis så...fast jag vet att för många är det långt ifrån så enkelt. Känner mig oerhört tacksam för att jag har fått en så´n grund att stå på som livet igenom gett mig trygghet.
Nå´t mer jag fick lära mig är att inte ta saker för givet och att glädjas åt vardagliga saker i tillvaron...förmågan att se det lilla...Vad det har hjälpt mig genom mycket!

Som jag skrev förut så har jag alltid vetat vad jag vill...Jag säger inte att det alltid är lätt eftersom tex det jag egentligen vill arbeta med är mitt konsthantverkande och det är knappast en möjlig tanke...Den finns med mig hela tiden och jag slits mellan att inte kunna göra det jag verkligen vill och ändå aldrig kunna släppa önskan samtidigt som jag vet att man måste försörja sig...
Nej det här är verkligen en ständig kamp med mig själv, samtidigt som detta drömmande håller mig igång och jag ständigt hittar möjligheter till att plocka in så mycket det bara går i mitt liv vad det gäller konst och hantverk.

Det är inte alltid heller lätt att stå på sig i sina beslut men jag hade aldrig klarat att leva på ett annat sätt...så där är det inte mycket till val men jag har alltid känt mig uppbackad från folk runt om mig.

När jag slutade grundskolan och inte kom in på den linjen jag ville men blev erbjuden andra linjer så tackade jag nej till gymnasiet. Knasigt beslut tyckte säkert många, men jag funderar ibland på hur annorlunda mitt liv hade varit om jag inte tagit det beslutet...

På den tiden var det i princip så att man bara kunde välja om man ville gå i skola eller börja jobba och jag beslöt mig då för att försöka få arbeta med keramik och fick ett arbete inom keramikindustrin och där träffade jag min nuvarande man...
Visst är livet spännande...mycket tillfälligheter om det nu är tillfälligheter...och mycket krokiga vägar har det varit i mitt liv. Sååå spännande!

När jag fyllt 20 blev vi ägare till ett litet hus som sedan byggts ut efter behov...När jag fyllt 21 berättade jag för mina föräldrar,att nu tänkte jag gifta mig.
Jag som aldrig fattat hur man kunde bestämma sig för något sådant...Lätt chockade var nog föräldrarna, men jag fick också höra att dom visste att jag inte brukar ta beslut som var tveksamma och dom trodde på mig även här.
Minns att min pappa sa på bröllopet: hon har alltid vetat vad hon vill och har ett gott omdöme så vi litar helt på att det är rätt beslut:-) Hon är bestämd och det skulle min nuvarande man ta som en komplimang...Han fick också in en parentes om att jag också var en bohem;-)
Som sagt jag har nog alltid varit lite udda men har alltid blivit accepterad för den jag är och det kan jag också ibland förundras över. Många känner sig inte accepterade för att man inte är som alla andra hur man nu skulle kunna var som alla andra...

Beslutet som togs för i år 29 år sen visade sig vara ett riktigt ok beslut:-) Jag får ofta frågan hur man kan klara att vara tillsammans så länge med nå´n?! Hur gör ni? Hur lyckas ni med det? Ge några tips!
Jag känner mig alltså allt som oftast udda som person även i det här sammanhanget men trivs riktigt bra med det:-)

Har funderat på vad man skulle kunna ge för tips och det är inte helt lätt...låter så fjuttigt att sätta ord på det som gör att man har tillgång till nå´t så stort som att ha en så lång relation med en annan människa...

Här kommer nog åter det in att jag fått lära mig att ta vara på det lilla i tillvaron, som gör att man får vara med om det här stora...att uppskatta saker i vardagen, för livet består ju mest av vardag...eller hur?
Det finns massor av småsaker i vardagen...lite "vardagsromantik" som kan bestå av diverse till synes fjuttiga saker men som är så viktiga för att underhålla och arbeta på en långvarig relation.
Nu till n´t ännu konstigare...vi har dessutom fortfarande väldigt roligt tillsammans och hur udda låter inte det? Vi har tre fantastiska barn som numera är vuxna och vi trivs även med dom och deras respektive...så lyckligt lottad man kan vara.

Ett förhållande gör sig inte själv, så självklart måste man vara beredd på att arbeta för det man tror på och det är ju mycket ge och ta och låta varandra vara den man är. Här har jag en fantastisk man som aldrig försökt att ändra på mig trots min impulsivitet och alla idéer och projekt som jag ständigt har på gång och han är också en av de få människor i livet som jag har träffat som är fullkomligt oegoistisk när det gäller att ge och ta. Jag måste haft tur som tackade nej till den där platsen på gymnasiet för många, många år sen...