I helgen åt vi som jag tidigare skrev kräftor i växthuset. Eftersom det blev väldigt trångt där inne med bord och extra stolar så fick inte Ottohund vara med. Han bestämde sig då för att gå upp och lägga sig på balkongen med god utsikt över oss kräftätandes människor.
Det tog inte lång stund förrän han lade sina stora lurviga tassar uppe på balkongräcket och ylandes talade om hur ledsen han var för att inte få vara med. Jag som kan vara lite sträng och bestämd tyckte att det kan vi inte falla för utan först får han bli tyst och vi måste få hinna äta...han måste lära sig...
Efter ett tag fick han emellertid komma ner och ut till oss och han blev helt galet glad...undersökte allt och alla och åt jord och försökte förtära en av mina konstgjorda skalbaggar som huserar därute...undrar vad veterinären sagt om han hade hamnat där med en stor skalbagge i magen.
Till slut upptäckte han till sin glädje att det stod en vattenkanna bakom en stol. Han började undersöka tratten(strilen har för länge sen försvunnit). Sträckte tungan ner i tratten så lång det gick och fick upp några kvarstannade vattendroppar...när det inte längre fanns nå´t vatten att slicka i sig där så förvånar han oss med att:
bita i handtaget och flytta kannan närmare sig. Sen tar han tassen lägger den bestämt på pipen så att han lutar den lite lagom så det rinner ut vatten som lägger sig i en liten pöl mitt framför honom. Han slickar i sig vattnet och vi som är riktigt förvånad över hur klok hund vi har tänker ändå att vi kan inte ha vattenpölar där vi sitter men Otto ger sig inte. Vi flyttar undan kannan och han tar ett bestämt tag med tänderna runt handtaget, lyfter kannan intill sig och gör om proceduren med tassen på pipen lagom mycket för att hälla ut vatten i en pöl och sen dricka...
Han gör det här några gånger i rad och vi blir lika imponerade gång på gång:-)
Själv ser han ut som om det vore det självklaraste i världen:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar