En sorglig vecka och vintern kom...

Vilken omtumlande tid det har varit...kära svärmor som varit sjuk i lunginflammation under två veckors tid...orkade inte längre och avled förra måndagen...Vi hade sovit med telefonen jämte sängen under dessa veckor och suttit mycket hos henne. Det var så skönt att vi fick möjlighet till det. Denna fantastiska människa, som så vitt jag vet aldrig gjort "en fluga" förnär. Hon var till glädje för många runt om henne. Det är ofattbara 32 år sedan vi träffades första gången...Vi har haft mycket gläjde av varandra genom alla dessa år. En fantastisk farmor till alla våra tre döttrar. En farmor som alltid tog sig tid.

Det var så lugnt att sitta hos henne den här sista tiden, men självklart väldigt sorgligt. Veckan inleddes alltså med detta besked eftersom ingen av oss var hos henne just när hon bestämde sig för att ge upp. Vi hade blivit förvarnade redan två veckor tidigare, men ändå när det händer så blir det så konstigt tomt. Tisdagen följdes sen av en massa beslut som skulle tas och vi blev inbjudna till mellandottern för att gå igenom allt som skulle ordnas, före vi skulle träffa begravningsbyrån under onsdagen. Det var skönt att komma hemifrån en stund och mellandottern hade förberett allt så bra...

Onsdag morgon kom mellandottern till oss och vi begav oss först för att titta på kapellet och sen till begravningsbyrån, för att höra förslag och ta beslut. Det var mycket som skulle bestämmas och det tog många timmar. Efteråt var man fullkomligt tom i huvudet.

Torsdagen var det nya tag, för det var jobbardag och äldsta dottern på väg hem till oss inför helgen och allt vad den skulle komma att innebära. Hon stannade till en stund och hälsade på mig på kontoret, innan hon begav sig de ytterligare fyra milen till vårt hus.

Fredagen skulle yngsta dottern vara i Oskarshamn och jag körde henne dit och dotter äldst och hunden Otto var följeslagare.
Det blev en härlig iskall promenad ute i kustbandet och vi hann med lite fredagshandling också.

Lördagen skulle svärmors rum tömmas och sen var det ett besök vid kapellet där begravningen kommer att bli. Dotter äldst hade inte varit där förut.
Söndag morgon inleddes med en lite tidigare frukost och följdes sen av tacksägelse i församlingens kyrka och vi möttes upp av mellandottern med sambo och mina föräldrar.

Det är mycket tankar och funderingar som rör sig under en så´n här vecka och vi var nog ganska trötta allihop, när vi kom hem från kyrkan. Vi fick i oss lite lunch och årets första semla innan det var dags för äldsta dottern att bege sig hemåt de 20 milen, som hon hade att köra. Inget roligt väder var det...snöblask, moddigt och halt och när man har haft en sån här vecka så blir man ännu oroligare när man har sina nära och kära ute på vägarna. Det tog sin tid innan hon var hemma och det hade varit en avåkning precis framför henne, men till slut så fick vi det lättande beskedet att hon kommit välbehållen hem.

Igår, måndag,så snöade det fortfarande och idag vaknade jag till -7 och ett ymnigt snöande. Jag som trodde att det skulle bli vår, men nu är visst vintern här?! Ja det var väl lite tidigt att tro att våren redan skulle vara här, men snödropparna har blommat i flera veckor nu, så man började hoppas att kanske den där snön skulle utebli...
Trots att jag hade hoppats slippa snön, med hala vägar, skrapande av bilrutor, skottande mm så har det idag varit en underbar vinterdag. Hunden är mer lycklig än vanligt där han far omkring i snön. Själv känner jag mig frusen och mycket äldre än de 51 år jag är. Det är halt att gå och man går som på nålar för att inte dratta omkull...men vackert är det och ljusare blir det och vintern kan ju inte bli så lång nu när den började så sent. Barnen har väldigt roligt. Hörde skratten från dagis lång väg när det åktes i pulkabacken.