Jag är väldigt fascinerad av färger och nyanser...har alltid varit det...både precis som det låter just färgmässigt,men även små nyanser i vardagen som påverkar på ett eller annat sätt. Är nog ganska lyhörd när det gäller det lilla i livet, om man nu kan kan kalla nåt i livet litet.
I helgen när jag var ute på en Otto-promenad och vi hade suttit hos min sjuka svärmor under många timmar, så tittade jag ut över viken bort mot Öland. Färgerna gick i blågrått, mörkgrönt och vattnet var mörkt grått. Vattnet fylldes också av en massa svarta och vita fläckar i olika storlekar,vilka utgjordes av svanar och sothöns.
I morse när jag var ute på ännu en Otto-runda, så var himlen blåsvart ut över vattnet. Det kändes ruggigt och gråkallt. En och annan snöflinga dalade sakta. Vattnet såg oerhört kallt ut, så vänder jag mig om och där håller solen på att ta sig igenom molnen...oerhört vackra nyanser. Vilka kontraster...precis som livet...
Mitt i all kyla, gråhet och lite orkeslöshet som infunnit sig den sista tiden, var det bara att vända sig om och se ljuset igen.
Det är ovanligt att jag är orkeslös...brukar ha lite för mycket energi, enligt omgivningen och behöver lära mig att ta det lite lugnt.
Tidsmässigt är det ju ljusare, ljuset börjar komma tillbaka och det blev så symboliskt när jag bara vände mig bort från det mörka och gråa och såg solen bryta igenom. Plötsligt kändes det lite lättare när solens strålar fanns där bakom molnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar