I trädgården har vi en gammal oxel...den breder ut sig rätt mycket och var nära på, att få stryka med en gång när vi hade lite planer för vår lilla bod. Det blev protester från barnen som upplevt många timmar i det trädet. Både frivilligt och mindre frivilligt för en del av dom:-)
Numera fungerar det mest som en prydnad för trädgården och fungerar också som bärare av några av mina glasmobiler, men också av hängmattan som går från oxeln till bodens knut.
Idag var det andra gången för i år som jag använde mig av hängmattan. Förra gången var det sen vår eller tidig sommar och blåmesarna flög ut och in i holken, som man har bra koll på från läget i hängmattan.
Äldsta dottern hade lämnat ett antal böcker här, när hon åkte hem i lördags. Jag tog en av de rekommenderade böckerna, hängmattan och ett par kuddar och la mig till rätta. Innan jag öppnade boken hann mina tankar sväva iväg och oxeln påminde mig om olika händelser under åren...så mycket ett gammalt träd har varit med om...
Vi har bott på samma ställe sedan 1981. Otroligt. Jag som var van att flytta och byta hus under min uppväxt och när jag var 20 år och flyttade till det här huset, så var det mitt 11:e boende.
Tills det senaste året har jag ständigt tittat om hus...nya möjligheter och spännande saker som väntar bakom hörnet. Jag har alltid trivts i huset, så det är inte det. Det är nog bara nyfikenheten på alla dom där möjligheterna, som finns, som har gjort att jag ständigt letar. Vi har byggt om och ändrat och byggt till och nu känner jag äntligen inget behov av att leta andra boplatser, även om jag absolut skulle kunna bygga lite igen på det hus vi har :-)
Vår trädgård är oregelbunden och växterna får gärna växa och trivas, som dom vill, även om oxeln fått bli av med en och annan gren under åren, så står den ändå kvar och den har under blivit bebyggd med en koja, har fungerat som gymnastikträd med olika redskap hängandes i sig och barnens linbana utgick också från den en gång i tiden.
Idag ramlade minnen över mig när jag låg och tittade upp i den stora trädkronan...Mellandottern som var(är) vig som en katt och snabb som en vessla gillade linbanan och åkte mycket i den, men den gav henne gråa hår i unga år. Hon fastnade med håret i den och fick ett minne för livet med en liten "plätt" med grå hårstrån.. Måste ha gjort väldigt ont:-(
Vid ett anat tillfälle, när var barnen var små och jag i godan ro var i köket och lagade mat så ringde telefonen: Hej det är...din granne. Det är nån som sitter och skriker i er oxel! Jag flög ut och där högst upp satt äldsta dottern och skrek på hjälp. Upp gick bra men ner...fick hämta maken som kom till undsättning och klättrade upp och tog ner henne.
Kände mig lite som en dålig mamma som inte hade koll på vad dom gjorde, men efteråt var det ganska komiskt.
Det var bara några av de minnen som oxeln påminde mig om idag, men nuförtiden utgör den en mer lugn plats i trädgården, med sina dinglande mobiler, utsikten mot fågelholken, en liten damm vid dess fot,som ofta har besökts av grodor och en och annan padda och så då hängmattan där jag såg framför mig en lång stund med en god bok...det vara bara det att efter att alla minnen ramlat över mig, så hann jag bara börja läsa i boken innan jag somnade vaggandes i hängmattan under den stora trädkronan, som solens strålar silade igenom. Det blev en skön slummer denna fantastiska sommardag utan en droppe regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar