Som om...

det inte räcke med den fantastiska 30-årsdagen, så hade vi sedan länge bestämt oss för att åka till Ronneby helgen efter den stora dagen.

Jag var för flera år sedan på en utbildning i Ronneby och blev väldigt förtjust i det ställe där vi bodde, jag och mina kurskamrater.
Vi bodde då på Villa Vesta. Ett härligt hus, en härlig atmosfär. När maken skulle ringa och boka rum så var det, eftersom vi för en gång skull var ute tid, till vår förvåning fullt.
Så hittade han ett annat ställe där det fanns ett rum kvar som var ledigt. Vi bokade det och sen började det gå upp för oss varför det var så fullbokat. Den årliga bilutställningshelgen i Ronneby :-)
I vilket fall som helst kom vi iväg framåt lunch i fredag. Yngsta dottern ställde upp som hundvakt. Den fantastiska hundvakt hon är.
Bilen packad och vi var på väg i ett härligt sommarväder ac: n tyvärr ur funktion så vi hörde varken radio eller varandra där vi åkte med nedvevade rutor.

Nyckeln skulle hämtas på Café Mandeltårtan.

Café Mandeltårtan

Utsikt från Mandeltårtan

Vilket ställe och vilken service! Vi kom lite för tidigt för att få tillgång till rummet så i väntan på nyckeln åt vi en fantastisk lunch på Mandeltårtan.

Vi är ju inte så planerade av oss, så i hade inte bokat nå´t inför middagen på fredagskvällen, men det fixade dom på Mandeltårtan. Tips om en bra restaurang och kvällen middag var klar.
Så begav vi oss genom den vackra parken i Ronneby brunn till huset där vi skulle bo. Villa Flora Viola i Ronneby brunns park.
Det var ett litet rum, men ett väldigt välkomnande och rent och fräscht rum.

Vilka vackra omgivningar.

Efter en eftermiddagslur så var det dags för att bege sig till det bokade bordet på restaurang...ja det var just det, ingen av oss kom ihåg vad det hette. Haha vi kunde inte annat än skatta!  Vi visste att det skulle ligga vid en stor matbutik så det skulle vi ju säkert hitta ändå.
Vi tog en promenad längs Ronnebyån mot centrum. Inga skyltar och inget annat som gjorde att vi kunde fatta var det kunde ligga. Vi hade dessutom gått mycket längre tidsmässigt, än vad vi fått veta att det skulle ta.

Till slut stannar maken en mötande promenerande man. Han var säker när vi beskrev vilken affär det skulle ligga vid. Jaha det är Thairestaurangen! Nä sa vi det var ingen thairestaurang. Han klurar lite och vi fick fram att det hette nog nå´t med mat...till slut kom han på var det måste vara.
Ett gammalt missionshus ombyggt till restaurang. JA det kände vi igen! Efter att vi sett ut som två frågetecken vad han än sa och hur han än förklarade vägen, så säger han: vet ni vad vi gör?! Jag vänder och går med er en bit! Ett stort tack till denna man som gjorde så att vi kom i tid till Ronneby Café och matställe.
Det visade sig vara ett väldigt fullbokat ställe, så det var flera som fick vända i dörren eller återkomma senare. Förstår verkligen att det var så bokat...En fantastiskt trevlig miljö, god mat och trevlig personal!

Stannade en stund och tittade på alla bilar som börjat inta staden och cruiseade fram.

Efter denna goda måltid, så tog vi samma vackra promenadväg hem.

 

En mycket bra dag blev det och vi kunde se framemot att äta en frukost på Café Mandeltårtan morgonen därpå.

Vi vaknade till en solig morgon och intog frukosten utomhus. På väg tillbaka till rummet, som vi skulle bege oss ifrån, tittade vi in i Naturum i Brunnsparken.

Jag som är uppfödd med att leta insekter, titta på alla de sorters andra djur och växter blev mäkta imponerad av detta rum. Väldigt fint gjort och intressant att se. Jag som fortfarande är i upptäckaråldern fick både lukta i olika hål och gissa vad det var och se små ålar och se en massa arbetande bin. Så spännande livet är!

Så tog vi en titt på alla fantastiska bilar som fullkomligt vällde in!

 

Vi hade inte nå´n tid att passa så på hemvägen tog vi en tur till Linslöjden och jag fick bla en ny korg där. En rund vacker korg att ha nytta av i vardagen.

Så hade jag blivit lovad att få ta en titt på Sturkö. Vi tog en avstickare både till Sturkö och Tjurkö. Så vackert! Första gången på många år som jag såg en så stor blommande sommaräng. Från Sturkö fick maken med sig en ny vedkorg.

Vi fortsatte färden och bestämde ganska snabbt att nästa stopp skulle bli en lunch i Kristianopel. Det blev en väldigt god middag istället. Intagen på Gästis .

Efter en denna goda middag intagen i en lummig trädgård på Gästis tog vi en välbehövlig promenad ner mot vattnet. Vi hann också med att besöka Rosenträdgården.

Vilken härlig trädgård...rosor i mängderoch flera andra växter...klematis och pioner och det fanns växthus med pelargoner.

När vi anlände hem framåt sen eftermiddag så tror jag att vi båda var väldigt nöjda med den här lilla resan.
Vi har förmånen att fortfarande ha väldigt roligt ihop och jag kan inte annat än känna mig väldigt tacksam!

30-årig bröllopsdag

Nu är det precis en vecka sedan...vad tiden går fort, som vi firade 30-årig bröllopsdag...vad tiden går fort!!!Trettio år låter som en evighet men vips var evigheten en period som passerade så snabbt förbi, men med så mycket oerhört mycket som den fyllts med.

Eftersom jag är 9 år yngre än maken så har jag varit gift med samma man större delen av mitt liv. Vilket fantastiskt lyckobeslut vi tog när jag bara var 21...
Han har i år precis varit gift i halva sitt liv...vilket otroligt innehållsrika år!

Givetvis så ligger det mycket jobb bakom ett långt äktenskap. Det är inget som bara löper på helt utan friktion. Det handlar om att ge och ta, kompromissa och låta varandra vara som man är...prioritera vad som är viktigt och jobba för det man tror på i smått och stort.

Livet består ju mest av vardag, så det gäller att hitta det lilla i vardagen, som blir till det stora i ett liv tillsammans.
Jag tror att vi är rätt bra på att hitta det lilla som förgyller i livet. Små, små händelser i vardagen som sänder ut signaler att man hör ihop. Vi målar inte upp stora ouppnåeliga mål, utan man tar livet lite som det kommer och på en stark grund står vi i beslutet att leva ihop och det är det vi bestämt oss för att jobba för.
Känner mig oerhört lyckligt lottad att ha det såhär!
Det händer väldigt mycket i livet mellan 21 och 51. Det har varit flytt från en etta till ett hus, som bara var en stomme till en möjlighet. Något att bygga på och det har varit ett långt och ibland väldigt slitsamt arbete att bygga och göra om och...ja ett hus blir ju aldrig färdigt...
Under de här åren har  också våra tre fantastiska döttrar fötts...ja jag är lyckligt lottad. Vilken make och vilka barn! Mycket har vi upplevt och gått igenom tillsammans hela familjen!

Äldsta dottern Linnéa

Linnéa med dotter två, Matilda

Yngsta dottern Amanda

 Alla som har barn vet att det inte är bara ett lyckorus, utan det är hårt arbete att vara förälder, men så mycket glädje det ger trots all oro och allt som man måste igenom.
Nu när barnen är vuxna så fattar man inte att det fungerade att med 3 små barn bo mitt i en byggarbetsplats gång på gång. Ena gången var man av med köket. Nästa... toaletter och badrum och vid nå´t tillfälle fick vi mitt i vintern tränga ihop oss i samma rum på övervåningen, med ett stort hål i taket mitt i vintern. Bara en presenning som skiljde oss från den vintriga isande kylan.
Vad man klarar mycket mer än man tror! Vilka utmaningar man haft under åren och vilka utmaningar man gått in i utan en tanke att backa och tänka att det här går aldrig.

Matilda, Linnéa och Amanda

Vi har också klämt ihop oss allihop sommar efter sommar och på senare år även med en av svärsönerna i en liten, liten stuga på västkusten! Et litet smultronställe där min moster i många, många år hade en stuga. Många sommarupplevelser från dessa somrar.

Nu såhär 30 år efter bröllopet har vi tre fantastiska vuxna döttrar och ett par fantastiska svärsöner, som vi har bra kontakt med och träffar så ofta det är möjligt. Vi har ett hus som är ombyggt 4 gånger och anpassat precis efter oss...med bara några meter till makens arbetsplats, möjlighet till att jobba hemma, med en liten bod som innehåller allt material vi arbetar med och där vi också kan ta emot andra som vi kan dela med oss av hantverket till. Jag älskar att vara hemma och i mitt huvud arbetar jag nästan jämt...med nya idéer och middagarna, som vi förövrigt alltid försökt äta tillsammans i en viktig daglig samling för att hinna gå igenom dagens händelser, den består ofta nu av diskussioner om hur man kan lösa sina nya idéer i de olika material som vi arbetar med.

Förra veckans bröllopsdag bjöd på överraskningar. Vi hade bara yngsta dottern hemma denna dag  och jag hämtade mat från ortens fiskeri. Så knackar det på dörren och någon frågar efter mig. Utanför står ett blomsterbud med en JÄTTEBUKETT med röda rosor!
30 röda rosor från maken! En fantastisk bukett! Vilken make!

Efter en stund knackar det på dörren igen. Ännu ett blomsterbud som den här gången frågar efter maken! En jättevacker bukett från döttrarna med sambo!
Vilka barn! Vilken dag!

Ottomannen och hans egenheter

Så bara ligger han där och funderar på något helt annat än att fortsätta promenaden

Otto är en hund som älskar allt och alla...Har alltid varit så´n och vad det är roligt! I fredags gav maken och jag oss iväg och Otto fick vara hemma med yngsta dottern. Hon är väldigt bra på att förstå sig på djur och Otto är väldigt glad i henne, så dom hade säkert en väldigt bra helg med ledigt från husse och matte. När vi kom hem blev han trots det förstås väldigt glad och viftade på hela sin långa kropp. Riktigt svårt att hålla balansen när han får hela kroppen i svajning. Han visste inte hur han skulle kunna visa all sin glädje...

I söndags hade han sen ytterligare en lyckodag. Vid promenaden med husse, så träffade han en av sina kompisar. Det är en betydligt större hund än Otto(en blandrashund) och även det en hanhund fast dubbelt så gammal som Otto. Vilken glädje när dom fick rasa runt och sno in sig och leka hej vilt. Inte nog med det. Efter det lyckoruset så träffade han på en Lagottotikvalp som bor nästan granne med oss. Dom bestämde att hon skulle komma på besök för lek på Ottos hemmaplan.

Igår kväll kom hon så...vilken enorm lycka! Dom for runt som tokiga och Otto tröttnade förstås som vanligt ALDRIG. Ibland blev dom liggande bara flämtande och tungorna blev så långa. Otto var snabbt uppe igen och gjorde små försiktiga tassrörelser framför nosen på valpen, för att försöka få igång henne. Han lyckades ganska ofta. Han la sig mitt emot henne och nafsade i luften framför henne, också ett sätt att försöka få igång henne...ingen vila här inte.
Hon var så mjuk i kroppen. Hon bara tumlade runt alldeles lätt och smidigt Otto är ju lite biffig och klunsig och dundrade mer fram, men var väldigt försiktig med henne.

När så det roliga tog slut och hon försvunnit utom synhåll, så satte han sig i hörnet av trädgården...det hörn som är åt det håll där hon bor. Han sträckte halsen uppåt som en varg och bara ylade och ylade...
När det efter all motion var läggdags så ålade han sig in under maken och min säng. Där la han sig till rätta. Mitt under sängen. Hörde honom sucka djupt ett antal gånger, sen somnade han...

Otto och hans två grannkompisar har lite konserter ibland. När man går ut för att säga till Otto att vara tyst, så hör man två andra olika skall  en bit ifrån, så dom har väl nå´n gemensam diskussion och den infinner sig oftast på kvällarna. Inte utan att man blir nyfiken på vad det handlar om.

Idag har jag gått båda dagens promenader med honom och vilken äventyrlig runda det blev ikväll...Vi kom bara några meter och skulle förbi där lagottovalpen bor. Där tog det stopp. Jag fick släpa honom efter mig. Efter ytterligare några meter, så får han upp ett spår och då är det minsann fart på honom. Det bara visslar till så sätter han av efter nå´t oerhört spännande som trampat stigen precis före oss.
När spåret försvinner, så är det tvärstopp igen...På 500 m lägger han sig ner 4 ggr och totalvägrar. Han har liksom gjort av med energin på att spåra. Till slut lyckas jag få med honom och han pinnar på rätt bra även om jag får förekomma honom lite...när han börjar nosa intensivt och sega lite så vet man att nu lägger han sig snart. Då får man vara snabb :-) Ikväll när vi nästan var hemma så gick vi förbi ytterligare ett hus där det bor två hundar. Dom brukar alltid springa på insidan av staketet och skälla ut Otto. Otto är lika glad för det, svansen går och han gnyr, men ikväll betedde Otto sig lite annorlunda. När hunden innanför staketet började skälla precis som vanligt så skäller Otto till en gång. Precis som om: Nu räcker det! Han har ju ett skall som låter som en jättehunds skall. Han sätter sen nosen i vädret och svansen i samma riktning och så bara pinnar han på snabbt och stolt en bit ifrån staketet och låtsas verkligen att han inte ser den andra hunden alls :-)

Påminner mig om hur det var tidigare i våras, när vi hade besök av en hund, som han aldrig träffat förut. Hunden kom in i köket. Satte sig med ryggen mot Otto och nosen i vädret. Otto jobbade för fullt för att få igång den. Han gjorde konster som jag aldrig någonsin sett förut! Stod på baktassarna och viftade med framtassarna och den andra hunden låtsades inte se honom. Otto snurrade runt honom och han flyttade sig lika envist och satte sig med ryggen emot Otto gång på gång.
Haha såg väldigt roligt ut och Otto var helt slut,  när han använt sig av hela sitt register och lite till för,att försöka få igång den andra hunden.
Ikväll intog Otto just den minen...ingen notis om den andra...han som annars brukar be och böna utanför staketet...

Otto vägrar

Å här tog det tvärstopp

Otto kollar hellre på utsikten

Otto har hittat en gren...mycket roligare än att promenera

Otto svalkar magen

Otto vilar ut i skuggan i köket

Otto har aldrig gillat värmen. Det brukar bli bättre när han fått av sig en del av pälsen och förra sommaren snaggade vi honom till oigenkännlighet. Folk som kom hit skrattade och sa: vad har ni gjort??? Jag skrattade lika mycket, för han såg rätt rolig ut:-)

Nästan så man fick en ny hund...en helt annan ras...han blev smal och kal och såg ännu längre ut än i vanliga fall.
I år har han varit utsatt för trimmern ett par gånger och den här gången blev det faktiskt rätt bra. Vi ville förekomma värmen genom att ge oss på en frisering lite tidigare i år.
Det hjälpte ett tag, men sen började dessa oftast mycket härliga promenader med att han vägrade gå...Det är det som händer när det är för varmt och han är ju inte ensam hund om att inte gilla värmen, men det är tvärnit!

För att försöka underlätta för honom i värmen, är första insatsen denna trimmer, men när det ändå inte hjälper, så tänker man, att det vore klokt, att gå tidigt på morgonen, vilket jag oftast har möjlighet till och sent på kvällen vilket också är helt möjligt.
Då tycker Otto bara att jag är urjobbig...
När jag går upp tidigt och börjar stöka lite i köket för att förbereda en utgång en härlig sommarmorgonen... DÅ: makar han på sig i sömnen och till slut reser han på sig och tittar bedjande på mig: SLUTA JAG SOVER JU!!!
Eftersom min plan fortfarande är att gå ut med honom, innan det har blivit för varmt, så fortsätter jag. Då reser han på sig och masar sig fram över köksgolvet, ställer sig vid den stängda dörren till TV:rummet, vänder sig om och ser hur olycklig ut som helst med sina bedjande stora bruna ögon och blinkar med sina långa, långa ögonfransar.
Det här innebär att jag ger upp, samma visa varje morgon. Jag öppnar dörren till TV:rummet och Otto går in och tar med stor möda sig upp i sin fåtölj. Rullar ihop sig och somnar bums!

Så blir det då som vanligt att vi kommer ut framåt 9.30-tiden, för då är han med på det. MEN...som idag och som många andra varma sommardagar, så kommer vi bara en bit...sen börjar han nosa ovanligt noga på nå´t, hamnar en bit bakom mig och så platt fall. Där ligger han platt på mage, med frambenen rakt fram, bakbenen rakt bakåt  parellellt med svansen.
Ser ganska roligt ut, men är ibland väldigt tålamodsprövande.Han använder samma taktik om man skulle se nå´t intressant som han gärna vill undersöka närmare. Han segar sig bakom mig, nosar och nosar och plötsligt bara lägger han sig.Där blir man stående och trots alla möjliga trix, att försöka få med honom igen blir man ofta stående till det där spännande föremålet uppenbarar sig precis intill...ett djur, en människa, som han gärna vill hälsa på. Ja man kan inte säga annat än att han älskar alla andra varelser.

Idag på promenaden hände det ca 10 gånger på vägen hem, inte att vi såg en massa spännande men, att han inte ville gå och han ser fullkomligt oberörd ut när jag försöker få honom att gå. Tittar lite åt olika håll och undrar vad jag håller på med:-)
Ibland händer det att man lyckas få honom i rörelse igen, om man kastar en godisbit, som han får söka efter, men det är inte alltid det fungerar.
Sen att det går att springa hur mycket som helst emellanåt om man får nos på nå´t intressant, det är väl en annan sak.
Efter mycket trugande och mutande och träff med en liten söt tikvalp, så kom vi till slut hem. Otto la sig innanför dörren men orkade faktiskt efter en stund, maka sig ett par meter till och ligger nu i ett favorithörn av köket. Troligtvis kommer han att ligga där och sova ett bra tag och imorgon kommer både han och jag att vakna till en dag med samma hoppfulla förutsättningar att idag ska vi gå en runda tidigt men förresten...lite sovmorgon för Otto, han ser ju så bedjande ut och lika hoppfullt kommer vi att gå ut på förmiddagen och inse efter ett tag att det var nog inte så bra att vänta med den där morgonpromenaden, åtminstone om det är en solig sommardag och det blir det väl för imorgon är det ju midsommarafton...

Fortsätter med temat dofter...

När man fortsätter att fundera över dofter som gör att man minns olika händelser, så kommer jag också att tänka på min mormor. Till skillnad från min farmor, som enbart hade mig som barnbarn sånär som på ett par månader också min lillasyster innan farmor dog, så hade min mormor fler att delas med.
Hon hade 7 barn och därmed också en hel del barnbarn...så  man var inte ensam, men jag hade bra kontakt med min mormor och hon som jag tyckte om att skriva. Eftersom vi hade långt mellan oss, så blev det brev och kort. Telefonen hade hon alltid väldigt bråttom i.
Vi hade sådär 26 mil till mormor och när vi kom dit så hade hon ofta bakat...Hon bakade släta bullar. Jag har alltid älskat släta bullar. Inget extra, utan bara en helt vanlig rund vetebulle. Hon bakade också kammar. En torr, alltså den skulle vara torr, kaka som såg ut som en kam...och den här var det faktiskt pärlsocker eller strösocker på om jag inte minns fel. Jag minns också att hennes ugn gräddade lite ojämn och att kammarna ibland blev svarta under. Man fick skrapa bort det eller äta kakan uppifrån så botten blev kvar:-)

Min mormor arbetade tidigt på morgnarna. Körde ut tidningen. När man sov hos henne vaknade man oftast när hon kom hem efter sin runda. Hon slamrade alltid högljutt i köket, när hon gjorde kokkaffe efter att ha slutat sitt morgonpass. Sedan drack hon kaffe på fat i lugn och ro i köket innan man kan upptassande.
Minns precis hur det doftade i köket av nykokt kaffe.

Mormor, till skillnad från farmor som hade pelargoner, var en älskare av Flitiga Lisa.Dom var höga och jag minns att fascinerades av att titta på de nästan genomskinliga stjälkarna. Jag tyckte att jag såg hur det transporterades vatten genom dessa stjälkar. Blommorna var höga och man doldes väl när man satt vid köksfönstret och tittade ut.
Mormors hus låg precis intill en sjukstuga, så det hände mycket utanför fönstret.
Hennes Flitiga Lisors krukor var istoppade i några veckade papperskrukor...dom klädde krukan runt om bara och var riktigt gräsgröna. Jag vet att jag hade svårt att hålla fingrarna i styr...hade väldigt gärna velat testa och se hur långt man kunde dra ut dom, men gjorde aldrig det. Fingrade bara lite längs kanten, som blev lite uttöjd.
När mormor bjöd på middag så var det ofta fläskkarée med katrinplommon och hon gjorde så god sås. Efterrätten  var en kaneldoftande fruktsoppa som hon kokat på torkade frukter. Var det riktigt sort kalas hade hon ibland gjort en gräddtårta, som en av mina morbröder undrade om hon sprungit förbi med grädde...Hon hade alltid bara ett tunt lager grädde, vilket jag tyckte om eftersom jag aldrig gillat grädde, vilket troligen beror på min allergi för komjölk.
Jordgubbsdoftande saftkräm var också nå´t som hon bjöd på och den var ibland väldigt mycket redning i. Minns att samma morbror som kommenterat om grädden en gång frågade om hon hade en sax så man kunde klippa av den:-)

Mormor hade väldig humor så hon var helt med på noterna. Hon var väl tålig och van efter så många barn...när vi barnbarn var där så sprang vi upp och ner i trapporna och jag fattar inte att hon orkade ha alla runt sig. Hennes badrum låg i källaren och där luktade det kall källare. Minns precis hur det var att gå ner dit och borsta tänderna...
Hon hade en övervåning också. Övervåningen var lite spännande för hon hade hyresgäster. Man fick inte gå upp där när hyresgästen/hyresgästerna var där, men hon hade ett rum till som vi bland sov i.
I rummen uppe luktade det lite svagt av tobak och i rummet som vi sov i var det bonader på väggarna, tavlor av leende zigenare med blåsvart hår. Precis samma hårfärg som min mormor hade. Det fanns också ett rådjurshuvud på väggen. Tyckte det var lite läskigt och när jag var riktigt liten, minns jag att jag frågade min pappa var rådjurets kropp var. Jag hade en önskan om att den kanske fanns kvar på andra sidan väggen...minns däremot inte vad jag fick för svar.

Min mormor var som sagt väldigt tålig och härdad av alla barn och barnbarn runt sig...en morgon när jag och några andra kusiner sovit över... Vi var inte så gamla...så hör jag henne säga Näe! När jag öppnar dörren in till vardagsrummet, som en av kusinerna sov i så är rummet i det närmaste fyllt med dun. Kusinen hade lyckats öppna ett så´n där lång kudde som man hade förr...ungefär som två vanliga huvudkuddar...allt dunet yrde runt i vardagsrummet...vitt, vitt, vitt...och det var bara Näe min mormor sa?! Man såg väl en antydan till trötthet, men inte så mycket mer.

I en skänk i köket förvarade hon polkagrisar och man fick ta en nå´n gång när hon sa: öppna skåpet och se vad jag har där! Du får ta en!
I skåpet doftade det pepparmint.
Jag har inte så mycket minnen av blommors doft från min mormor...verkar mest vara ätbara saker som jag minns.
Hennes stora Flitiga Lisor var tämligen doftfria...Jo jag har ett blomminne. Grusgången in till henne kantades av påskliljor...väldigt många påskliljor. När de vuxna var upptagna av att prat inne i huset, så fick jag en idé. Jag vet inte om det var så att jag tycket det tog för lång tid innan maten var färdig, men när mormor kom ut så hade jag klippt av hennes påskliljor och kokat ihop en soppa av dom...tyckte att bladen till påskliljorna var förvillande lika purjolök haha...tänker på det varje år som påskliljorna tittar upp i vår trädgård. Tur jag inte åt av det i alla fall. Mormor bara sa Näe men borta var alla hennes påskliljor!
En annan sak jag minns som jag inte kan skriva att jag har nå´t doftminne av...är alla henne små plastgubbar som var sparbössor.
Hon hade också ett troll i keramik som var en sparbössa...jag minns att jag tyckte att vi skulle ta en kniv och peta ut pengarna och se hur mycket det var. Det tyckte inte mormor. Jag kunde gå och skramla med dom sparbössorna och undra, men mormor var bestämd. Trollsparbössan har jag nu och det har aldrig hamnat några pengar i den sedan jag fick den i min ägo:-) Han står bara där i fönstret och blinkar med ena ögat och ser ut att ruva på en hemlighet...

Dofter

Med risk för att verka sentimental såhär när man är 50+, så måste jag ändå skriva lite minnen eller rättare sagt om dofter, som är ett så fantastiskt bra "medel" att använda för att minnas.

Just nu  blommor vår jättestora schersminebuske. Jag har nyligen fått lära mig att det heter så och inte jasmine, som jag trott hela mitt liv.
Bara man känner den doften, så poppar det upp en massa minnen. En händelserik semester på Bornholm, med mina föräldrar när jag var sådär 6 år. Man minns en massa saker som inträffade och som man kan skratta åt efteråt. Man minns sanddynerna, havsluften och vågorna som dånade in.

I många år hängde jag knippen med schersmine i taket i köket och en av döttrarna var lika förtjust, som jag i doften, som spred sig huset...så rullar det på...man kommer in på det ena efter det andra minnet i huvudet...bara för att man kände en doft.

Syrener och alla skolavslutningar...alla midsommarfirande människor som travade förbi hos min farmor, när vi satt uppe i hennes frontespis och fikade. Människor som bröt kvistar och tog med och prydde sig med...och då minns jag plötsligt doften av hennes kokekaffe...i små vita koppar med små olika blommor på. Det doftade av elden i järnspisen i köket och då minns jag hur hon värmde sin locktång över vedspisen och gjorde så´na där fina lockar i nacken, när hon hade satt upp sin långa grå fläta i en fin knut i nacken.

Hos farmor fick man också sitta i köket och äta hennes ovala släta bullar, som hon penslade med grädde och strösocker, innan dom serverades. Hon kallade dom för örfilar...den vitgula rullgardinen var nedrullad varma soliga, sommardagar och där satt jag och njöt av lugnet hos farmor. I skåpet intill den fasta bänken i köket fanns hennes kakor. Det var pepparkakor som smakade mycket av ingefära. Hon hade korintkakor och så gjorde hon sånadär frasiga dubbla våfflor med nå´n kräm emellan. En av kakburkarna var ljusblå och dekorerad med olika sorters fjärilar. Jag har den burken och den står alltid framme i köket...Farmor hade också en sjalett som såg nästan likadan ut som kakburken...blå botten med olika fjärilar på. Minns att jag tyckte det var konstigt att hon hade en kakburk och en sjalett som liksom hörde hop?!
Farmor...ja hon gjorde också kroppkakor...fina, grova och några som kallades för blinningar. Dom var ovala för att skiljas från dom andra, utan fläsk och bara en klick smör i mitten...Minns precis hur det doftade i köket av nykokta kroppkakor och vi åt på vita tallrikar med blåklockor på  och jo jag har faktiskt så´na själv och jag älskar dom fortfarande och känner dofterna från farmors kök när jag dukar med dom. Besticken var stora i mina små händer. Jag känner hur varmt det var bakom den neddragna rullgardinen, som alla pelargoner trängdes bakom.

Det ena minnet efter det andra påminns jag om och man skulle kunna räkna upp hur mycket som helst. Det är doften som sätter igång allt och jag förstår att det kan vara ett bra sätt att väcka minnen. Hon hade förresten också en schersminebuske men inte en så´n som vi. Hon hade en med runda bollar till blommor...Den stod precis utanför trappan på baksidan och då plötsligt kommer jag ihåg trappan på framsidan.Västerläge och kvällssol. Den trappan var det fullt med små, små, små röda spindlar på. Jag har alltid älskat alla sorters varelser och så även spindlar och jag minns hur svårt det var att gå på trappan utan att trampa på en spindel...misslyckades man blev det en röd liten fläck av den...tyckte det var så hemskt hur man så snabbt kunde släcka livet på nån annan.
På kvällen kunde jag ligga länge i hennes bäddsoffa och fascineras av harkrankarna som studsade mot det vita papptaket. Var har dom tagit vägen egentligen...sällan att jag ser nå´na nuförtiden...på morgonen fick man tvätta sig i kallvatten och det spred sig en doft av kokekaffe från köket och eld i spisen...det är otroligt vad dofterna kan sätta igång hjärnan att minnas...ska inte rabbla upp så mycket mer men en sak till...Liljekonvaljer som jag såg ikväll att dom fortfarande inte är helt överblommade. Det är ju en underbar doft och när jag var liten så brukade min pappa och jag kvällen smita iväg före morsdag och plocka liljekonvaljer. Dom gömde vi sen i förrådet och det var jättespännande och mamma blev alltid lika överraskad av att vi hade plockat liljekonvaljer till henne:-)

Egenheter

Otto väntar när vi äter

                                      

Otto är uttråkad när vi äter

Otto lyssnar på schlager

Otto lyssnar på schlager

Otto lyssnar på schlager

Innan vi skaffade hund så tänkte jag att jag skulle vilja ha en hund som är ganska egen...ja alla hundra är väl det, men det är ju ändå så att dom har lite olika drag och temperament.

Otto är verkligen ett lyckokast när det gäller egenheter och en del har vi väl inte precis arbetat ihjäl oss för att försöka få bort. Han har ju inga egenheter som är skadliga varken för nå´n annan eller honom, så han får hållas.

Han har en fåtölj vid tv:n där han får ligga men ofta försöker han att ta sig upp i soffan eller den andra fåtöljen men han vet sååå väl. Det räcker att säga: Här Otto! Här är ju din fåtölj, så lägger han sig i den.  Anledningen till att vi började med det var att han bökade runt i hela soffan och kuddar och filtar flög åt alla håll och kanter, så det fick bli en fåtölj till honom istället. Men när vi kommer upp på morgonen så ligger han allt som oftast bekvämt bland alla kuddar som han bökat till i soffan. Å just det...vi försöker inte att ta bort honom därifrån. Han har heller aldrig några anspråk på "sin" fåtölj. Vem som helst får låna den.
Ibland lägger han sig till rätta på ryggen som tex när han lyssnade på schlagerfestivalen...

När vi hämtade hem Otto från uppfödaren så sa dom att vi behövde inte oroa oss för att han åt för mycket eller för lite. Han reglerar det själv. Det har verkligen stämt. Vissa dagar äter han mindre och vissa mer och. Jag oroar mig lika lite för det med honom som när barnen reglerade sitt matintag. Var så´n hysteri ibland att dom skulle äta si eller så, men det var inget som oroade mig och jag tror att dom mått rätt bra i alla fall. Kanske inte ska jämföra de fantastiska döttrarna med hunden men ibland är det ganska lika med barn och hundar.

Ibland händer det att Otto får nå´t av vår mat i sin mat och han är så listig. Han lyssnar om vilket skåp som öppnas. Öppnar vi bara skåpet där torrfodret står, så ligger han kvar och låtsas som om han inte hört att han har fått mat i skålen. Öppnar vi kylskåpet, så kommer han lufsandes och kollar vad det är vi tar fram.

När vi lagt nå´t från kylskåpet i hans mat så går han inte till matskålen förrän han har fått lukta på våra fingrar om det är värt att bemöda sig med att resa på sig och ta rundan till matskålen:-) Han ska inte heller låtsas om att han är nöjd för han tar inte raka vägen till skålen...han tar en liten omväg, precis som om han inte vill visa hur nöjd han är men sen äter han ofta glupskt upp allt. Vilka idéer. Men han får hållas. Ganska kul är det.

När vi äter så ligger han antingen uttråkad och verkar tycka synd om sig själv att ingen har tid med honom och sen börjar han hämta skor och filtar, skor är favoriten. Han lägger skon framför sin nos en liten bit ifrån där vi sitter. Han bara väntar på att nå´n ska försöka ta den. Oftast är det maken som reser sig och vilken fart Otto får...ut genom dörren och så lägger han skon nånstans i trädgården. Ställer sig nedanför trappan och bara väntar igen...lite tjatig lek, men tydligen är den kul.
Han har aldrig förstört några skor och inget annat heller förresten...jo knopparna på lådorna i köket när han var valp...
Han är ju ensam hemma ibland, även om det inte är ofta och inte heller många timmar. Aldrig har han rört nå´t när han är ensam, men han hade en period ett tag, när vi var hemma men ute och jobbade...då hade han fått smak på kulspetspennor men det verkar han ha tröttnat på. Däremot så händer det att det ligger en kortlek framme och är man ute och jobbar och kommer in så har han spritt ut dom över köksgolvet...Han har inte förstört några bara lekt plock 52 eller nå´t:-) och han ser väldigt oskyldig ut...