Morgonens promenad tänkte jag skriva, men det kanske är mer förmiddag egentligen...Soligt men lite kyligt och dimman ryker över vattnet. Man ser inte Öland varken pga av dimman eller på det enorma solglitter som möter blicken när man tittar ut över sundet.
Det var som vanligt, Otto och jag som tog vår förmiddagspromenad och det tog inte lång tid förrän vi mötte den första promeneraren.
Med hunden med sig är det alltid folk som stannar. Hundar gör nå´t speciellt med ...människor, vilket jag aldrig förstod förrän vi skaffade hund i den här familjen.
Detta dagens första möte: ja det är klart jag ska hälsa på dig...(alltså samtal med Otto). Svansen går av och an av denna fullkomliga lycka, att någon hälsar och klappar om...hela bakänden svajar(alltså på Otto), så att det blir svårt att hålla balansen. Sen pratar vi om vädret förstås och att det är lite kyligt, men vi har samma tanke...Vi kommer att få njuta längre om allt inte bara exploderar i en vår, som blommar över alldeles för snabbt!
Vi går åt varsitt håll och vi...jag har ju också komma med i samtalet, blir önskade en trevlig dag!Detsamma!
Så tar vi oss iväg några hundra meter till! Då kommer nästa promenerare...På håll hör vi: Men hej Otto och Maria!
Det här var intressant:-) Vad är det som händer:-) Ofta så blir det bara den där första delen av meningen...Hej Otto! Eller ibland...Hej Otto...tyst en stund...och Maria!
Otto gör sitt bästa för att fjäska och få uppmärksamhet och även nu börjar hela bakänden svaja. Han blir omklappad igen och vi blir båda önskade en bra dag!
Så fortsätter vår tur längs vattnet och på väg in i skogen möter vi en annan hundägare, som vinkar glatt på håll.
Även om jag ofta möter en väldans massa trevliga människor,så är det verkligen ännu fler leenden som möter mig när jag har hunden med!
När vi nästan är hemma, efter en lång runda, så möter vi ännu en som hälsar och tittar glatt på, ja just det på hunden. Hon försöker liksom gå förbi, men ångrar sig och vänder tillbaka och ja, jag måste ju hälsa på dig...alltså på Otto. Otto är lika glad som vanligt och verkar vara nöjd med att vara en så´n glädjespridare:-)
När vi bara har några meter kvar att svänga av in på vägen där vi bor...då blir det tvärstopp. Otto är som fastnaglad i marken. Han går inte att rubba! Jag vänder mig och för syn på ytterligare en promenerare, som Otto dessutom vet, brukar hälsa på honom.
Det blir alltså en hälsning till och lite småprat innan vi viker av på vägen där vi bor och Otto tittar bedjande på mig om att få gå ut i bersån och lägga sig och njuta av dagens upplevelser. Nu ligger han i gröngräset blan tusenskönor och scilla och har ett ben på bekvämt avstånd från nosen.
Vem skulle inte känna sig nöjd om man blev uppmuntrad, omklappad, får höra hur trevlig och söt man är, med ett par hundra meters mellanrum på sin förmiddagspromenad!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar